Disa Skeppström, tre år, går fram till ett färgglatt fotogalleri på väggen och pekar på en av bilderna.
- Där är en mamma, en pappa och en mamma, säger hon.
Bilden föreställer ett religiöst motiv, en dekoration ovanpå en av Domkyrkans sidodörrar som barnen upptäckte under en utflykt. Personalen på Plantan dokumenterar ständigt barnens liv, alla utflykter de gör och de olika projekten som växer fram ur material som lera, tyger och papper.
- Bilderna betyder otroligt mycket. Barnen tittar på fotografierna och berättar för varandra och för oss i personalen vad de varit med om. Den muntliga berättelsen skapar en vi-känsla i gruppen och sätter in händelser i barnens liv i ett sammanhang, säger Kirsten Havemose, föreståndare.
Dagen har precis börjat och det har blivit dags för morgonsamling, eller möte, som det heter på Plantan. Små ljusblåa stolar som står i en cirkel fylls snabbt på med ett och tvååringar och förskolläraren Nadia Edström inleder mötet med att ta fram en trälåda där en liten tygkråka ligger och sover.
- Ska vi se hur kråkan mår i dag? säger hon och låter kråkan vandra runt till varje barn.
Sekundsnabbt förvandlas kråkan till huvudpersonen i en spontan dockteater. Kråkan säger "vad kul att du är här" till alla barn. När Nadia Edström sen frågar dem vad som hände med Kalle i trädet är alla genast med och börjar klappa i händerna. Kalle är huvudpersonen i en rimsaga och i en vers ramlar han nästan ner från trädet. När barnen hunnit fram till den händelsen börjar Zeke Lagerqvist gråta, för han tycker det är så otäckt.
- Men kommer du ihåg att det blir bra sen? säger Nadia Edström och tar upp Zeke i knäet.
Kompisen Charlie Bobeck-Fritiofsson är först med att ta upp ett porträttfoto på sig själv och hänga på väggen. På baksidan av bilden står hans namn med prydliga bokstäver.
- När barnen känner igen sitt namn hittar de "sina" bokstäver i allt, i en pinne i skogen, i en kokt spaghetti, det kan vara vad som helst, säger förskolläraren Susanne Gustafsson.
Barns nyfikenhet och vilja att förstå sin verklighet, gör att de snappar upp språket när de leker. Det som ser ut som lite kludd på ett papper är seriöst skrivande för ett litet barn.
- Om man frågar vad de gör, säger de "jag skriver". Och det fångar vi upp. Vi frågar vad de skrivit, fast det ser ut som kludd. Nästan gång kanske de säger att de skriver en bok. Ganska snart vill alla göra böcker. Är det något barn som inte vill just då, är det helt okej, säger Kirsten Havemose.
Kirsten Havemose har varit föreståndare i nästan 30 år och hennes tankesätt har utvecklats till ett särskilt "Plantan-tänk".
- Vi är inte lärare som lär barn läsa och skriva. Vi vill att det ska växa fram på ett levande sätt i allt vad barnen gör. Barn har ett naturligt intresse för bokstävers och bilders betydelse. Vi låter dem upptäcka språket på sitt sätt och är med i processen, säger hon.
I ett av rummen ligger omaka och urtvättade små barnstrumpor i en stor låda. Några är avklippta på hälften, några har stoppats med vadd, sytts ihop och fått knappögon.
- Det vi funderar på nu är att göra en film med barnens strumpdjur, säger Helmer Lorenz.
Bakom honom hänger stora vattenfärgsmålningar. Teckningarna ska användas som kulisser i filmen. En grupp treåringar sitter runt ett bord och skapar snigelskulpturer av lera. På ett bord intill står ett akvarium, därinne bor vinbergssnäckor som barnen lånat hem från Stabbyskogen. Mitt i arbetet tar Susanne Gustafsson fram en kamera och tar bilder på barnens arbete.
- Vi tar bilder på våra projekt, skriver ut i färgskrivare och sätter upp på väggarna. Senare kan vi prata om när vi jobbade med sniglar, säger hon.
På Plantan kan de olika projekten resultera i film, böcker, serieteckningar, skulpturer, porträttfotografering eller tavlor. Barnen får önska och allas önskningar tas tillvara. Som när ett av barnen hittade ett rutat papper som låg på ett bord. Ur minnet ritade av något han varit med om under veckan som gått. Det blev en liten serieteckning. Och det var början till något stort. Ryktet spred sig och vips ville flera barn rita serier.