Forskarskolor får idel beröm
De 16 nationella forskarskolor som regeringen inrättade 2001 fungerar bra, anser Högskoleverket. Eftersom de flesta doktorander får studierna betalade och bra handledning, har avhoppen varit få och aktivitetsgraden hög eller mycket hög.
Till framgången bidrar säkert också att mer än hälften av forskarskolorna kräver att varje doktorand ska ha minst två handledare.
När forskarskolorna inrättades, var målet att minst 392 doktorer ska ha tagit examen i slutet av 2007. Om målet kommer att uppnås vågar Högskoleverket inte spekulera i, men i dagsläget ser det bra ut. Aktivitetsnivån är hög eller mycket hög, och bara fem
av de 385 doktorander som påbörjade sin utbildning under forskarskolornas två första läsår hade hoppat av när utvärderingen gjordes.
Inrättades 2001
De nu granskade 16 nationella forskarskolorna inrättades av regeringen 2001 efter förslag i den forskningspolitiska propositionen. Liksom i ett antal andra europeiska länder var huvudsyftet att råda bot på ett antal problem. Doktoranderna var för få och deras forskarutbildning tog för lång tid. Utbildningen ansågs vara för snäv och inte svara mot arbetsmarknadens behov i tillräckligt hög grad. De svenska forskarskolorna skulle alltså skapa en effektivare utbildning med större bredd. Samtidigt skulle ett antal högskolor utan egen forskarutbildning få chansen att medverka med egna doktorander. Varje enskild forskarskola består av en värdhögskola och en eller flera medverkande partnerhögskolor. Uppsala universitet är värd för två av
de 16 forskarskolorna, nämligen matematik och beräkningsvetenskap med professor Christer Kiselman som föreståndare samt management och it, där professor Birger Rapp är föreståndare.
Men forskarskolor har inrättats långt tidigare på initiativ av enskilda högskolor, till exempel Sveriges lantbruksuniversitet. Linköpings universitet anses ha varit något av en pionjär genom att organisera sin forskning i breda tvärvetenskapliga teman på 1970-talet.
Så jobbar vi med nyheter