Johanna Forsyth, som inte vill vara med på bild, bor i lokalerna där församlingen hade barnverksamheter. Hon har flyttat in på senare år och trivs bra i Gränsta och Knutby. I bakgrunden syns den tidigare gudstjänstlokalen.
Det är snöigt och fuktigt i luften. Dimman och snön bäddar in idyllen i Gränsta utanför Knutby i ett vitt täcke. Runt entrédörren på ett av de röda gamla husen lyser julbelysning starkt.
– Här i huset intill hade församlingen sitt spa. Där jag bor var det barnverksamheter, berättar Johanna Forsyth som öppnar när UNT knackar på.
Ett spa? Ja, 2005, bara ett år efter tragedin i Filadelfiaförsamlingen i Knutby då pastorsfrun Alexandra Fossmo mördades och församlingsmedlemmen Daniel Linde skottskadades, öppnade församlingen ett spa intill sin gudstjänstlokal, ett stenkast från husen där skotten avlossades.
Idag är det lägenheter i spabyggnaden. Johanna Forsyth flyttade hit långt efter mordet 2004 och bor mitt emellan lägenheterna och det som var gudstjänstlokalen, idag en instängslad industribyggnad.
Den 10 januari 2024 har det gått 20 år sedan mordnatten. Det har Johanna Forsyth koll på.
Den 10 januari 2004 sköts pastorsfrun Alexandra Fossmo till döds i sitt hem. I ett grannhus skottskadades Daniel Linde. Den som höll i pistolen var pastorsparets barnflicka Sara Svensson, men den som dömdes till livstids fängelse för anstiftan till mordet var pastorn Helge Fossmo.
– Men det är inget jag blir påmind om i vardagen. Här är lugnt och skönt och vi trivs bra med fin natur och bra föreningsliv. Det flesta här hade inget med det att göra. Vi lever på som vanligt, säger hon.
Men även om hon är mån om lugnet har hon inte svårt att förstå intresset. Hon är själv "lite fascinerad", som hon säger.
Fascinerad ja, hur kunde egentligen allt ske? En som tänkt på vad som egentligen hände i Knutby filadelfia är Sigtunabon Magnus Jonegård, alias "Församlingsdoktorn."
– Jag brukar kallas så, jag skriver till och med krönikor med den signaturen i en kristen nyhetstidning, säger han.
När mordet i Knutby upptäcktes 10 januari år 2004 fanns det barn i husen som polisen fick ta hand om. UNT:s bild från morgonen spreds över världen när tragedin blev känd.
Innan han blev pingstpastor var han organisationskonsult i näringslivet i många år. 2016 blev Magnus Jonegård kontaktad av Peter Gembäck, en av pastorerna i Knutby. Där pågick ett myteri, förklarade Peter Gembäck. Han själv och medlemmarna hade börjat förstå att deras församling inte var frisk. Högsta ledningen med Åsa Waldau och Urban Fält hade just fått lämna. Nu behövde medlemmarna hjälp att fortsätta sin normalisering.
– Efter att ha mött medlemmarna ställde jag ett antal krav för att gå in djupare. Ett av dem var att de skulle börja relatera till människor utanför den egna församlingen. Många hade brutit kontakten med den egna familjen och släkten, säger han.
Magnus Jonegård stöttade medlemmarna i Knutby i deras normalisering under församlingens upplösning. Han kallar Knutby filadelfia för en sekt, främst för den isolering och den utstötning han såg hade ägt rum.
Nästan alla hade varit medlemmar sedan tiden före dramat 2004 och stannat i församlingen. De hade med andra ord inte förstått att de var på väg att bli en sekt, som Magnus Jonegård uttrycker det. Och har man brutit med sin omgivning som en uppoffring för ett engagemang, är det inte lätt att bryta igen. Då riskerar man att inte ha några relationer kvar, påpekar han.
På vilket sätt menar du att Knutbyförsamlingen var en sekt?
– Sekt är ett ord det ofta slängs med för snabbt, men här fanns så många ingredienser som gjorde detta till en sekt. De tydligaste var isoleringen, men också utstötningen och bestraffningen som fanns. Någon församlingsdemokrati existerade inte, utan några hade styrt med järnhand och utövat ett maktmissbruk, säger Magnus Jonegård.
Otaliga reportage och dokumentärer har gjorts efter 2004 där medier varit med på gudstjänster i Knutbyförsamlingen för att skildra stämningen och atmosfären.
Hur kunde allt hända, tror du?
– Jag tror att det fanns en olycklig kombination av flera maktmänniskor, som samarbetade och drev på varandra. Hos dem fanns en maximal brist på empati.
– Jag tror också att det finns två delar i ett församlingsliv som gör det sårbart, dels att det är en frivilligorganisation där den som har mycket energi kan ta sig fram snabbt till en maktposition, och dels att det går att manipulera med det profetiska och påstå att Gud har sagt saker som inte är från Gud.
När medlemmarna på Magnus Jonegårds inrådan under 2017 började åka på läger med andra kyrkor och återuppta kontakterna med anhöriga och vänner skedde saker snabbt.
– De förstod att den isolerade värld de haft omkring sig var mer sjuk än de kunnat tro. Allt gick väldigt fort och folk flyttade, bytte församling eller lämnade den kristna församlingsgemenskapen helt.
"Mördarslingan" stod det på en sliten skylt längs den lilla vägen som leder förbi villan i Knutby där mordet ägde rum. Bilden är tagen i samband med rättegångarna 2020.
I maj 2018 upplöste de få kvarvarande medlemmarna Knutbyförsamlingen, som 2004 hade haft nästan 100 medlemmar. Lokalerna hyrdes och kunde enkelt sägas upp. Den relativt välfyllda församlingskassan användes för att stötta medlemmar som behövde terapi för att läka sina själsliga sår.
– Jag tror att det fanns upp emot en halv miljon kronor i kassan, det mesta gick till terapi. Många har behövt hjälp länge, säger Magnus Jonegård.
Efter 2004 uteslöts Knutbyförsamlingen ur pingströrelsen. Det förvärrade isoleringen av församlingen och läget för medlemmarna, menar Magnus Jonegåd. Pingströrelsen har lidit av beröringsskräck runt Knutby efter medieuppståndelsen 2004, menar han.
– Jag kan på ett sätt förstå att pingströrelsen inte kunde acceptera det extrema och därför uteslöt församlingen, men samtidigt lämnades församlingen åt sitt eget öde. Och då kan det bara bli värre.
Intresset för händelserna i Knutby har varit massivt. På bilden från 2004 syns hur tv-bolagen stannat med sina satellitbussar utanför tingsrätten i Uppsala i samband med rättegången.
Vilken är den främsta lärdomen i Knutbyförsamlingens uppgång och fall?
– Att man måste våga reagera mot osunda ledarstrukturer där några eller någon ser till att få väldigt mycket makt. Vi måste ha team, lag, omkring oss, för mycket makt korrumperar. Problemet är att många förblir tysta för att de inte vågar reagera. Den tystnadskulturen är en grogrund för att de i toppen bara ska kunna köra vidare.
I det decemberdimmiga Gränsta börjar det mörkna. På en garageuppfart längs landsvägen skovlar Per-Erik Nyström snö med sin fyrhjuling. På ängarna bakom anar man den ena av villorna där dramat utspelade sig för 20 år sedan. Fastigheten gränsar till Per-Erik Nyströms marker. Men trots närheten var församlingen långt borta.
Per-Erik Nyström bor nära händelsernas centrum under Knutbydramat 2004 och minns uppståndelsen. "Men Knutby är något annat än Filadelfiaförsamlingen", säger han
– Jag visste inte ens vem Helge Fossmo var när det här hände. Jag visste inget om församlingen eller medlemmarna, annat än att de var jättetrevliga när man träffade på varandra, kanske i skolan eller så, säger han.
Knutbytrakten är hans sedan generationer. Efter tragedin 2004 blev hans hembygd plötsligt allmänt känd och förknippad med något som han själv inte var en del av, kidnappad av en mediebild skapad utifrån en extrem församling.
– Det som hände handlar ju inte om Knutby, utan om församlingen. Men om jag exempelvis genom jobbet var ute i landet och träffade andra och sa att jag var från Knutby, då kunde folk börja skratta och tro att jag skämtade, berättar han.
Bilden är tagen 2004 när ledamöter i Uppsala tingsrätt besökte pastorsvillan i Knutby. Rätten fick höra de tre skotten. På bilden syns mediebevakningen av rättens besök på platsen.
Medieuppståndelsen 2004 minns Per-Erik Nyström väl. Men han hade inte så mycket att säga.
– Vi visste ju inget. Och så ville vi inte prata om våra grannar heller. Så är det ju fortfarande. Men idag är de inte många kvar.