Hur ska man prata om skoldådet med barnen?
– Jag tror att det är bra att vi vuxna är inställda på att lyssna och reagera på det barnen tycker och tänker. Redan när vi säger det till oss själva så lägger vi bort den delen att vi ska informera barnen om vad som hänt. Och i stället för att ladda upp med det man tänkt att man ska berätta vara inställd på att lyssna. Då kanske man kan fråga "Har ni pratat om det här i skolan?" eller "Har du tänkt på det som hände?".
Hur bemöter man barnens oro efter det som hänt?
– Det är viktigt att inte utgå från att barnen är oroliga på samma sätt som vi vuxna. Jag tror att det är många föräldrar som har övervägt att inte skicka sina barn till skolan i dag. Och då ger man uttryck för en irrationell rädsla. Men det är viktigt att skilja på saker som är skrämmande och saker som är farliga.
Hur gör man det?
– När man själv är rädd är man en dålig kommunikatör. Och då behöver man jobba med sin egen rädsla först för att kunna finnas till för barnets oro, om den finns där. Den som själv funderar på att inte skicka barnen till skolan kanske ska avstå från att ta ett samtal med sina barn om det man är rädd för.
Hur gör man då som förälder om man själv är rädd?
– Att förmedla rädsla till sina barn är aldrig bra. Det är inte att vara en ansvarsfull vuxen. Men vi vuxna har redskap att hantera den rädslan. Vi kan prata med andra vuxna, med våra egna föräldrar, med syskon eller ringa till Rädda Barnens jourtelefon, som har öppet på kvällstid.
Hur svarar man om barnen frågar om samma sak kan hända på deras skola?
– Beroende på hur gammalt barnet är kan man relatera det här till andra saker. Men det går inte att bygga staket runt barnet och säga att det inte kommer att hända dig. Barnet kanske kan tänka på att en släkting dött oväntat. Då kan man säga att så är livet och att den personen inte visste i förväg att det skulle hända. Man kan också prata om andra saker som kan vara farliga, som trafiken eller allvarliga sjukdomar. Men det som hänt nu är något som är extremt ovanligt och som inte har hänt på 50 år. Är barnet 8–9 år eller äldre kan man relatera till det tidsperspektivet.
Är det något de ska tänka på i skolan?
– Just denna dag är det många som springer till skolan med liar och svarta långa dräkter när skolorna firar för-halloween. Det är svårt för skolorna att vara snabbfotade nog att avblåsa den typen av maskerader efter det som hänt. Efter höstlovet kan skolorna diskutera de bilder som kan uppstå i barnen värld.
Är det barn i någon särskild åldersgrupp som kan bli särskilt oroliga av det som hänt?
– Förmodligen är det mer avgörande vilka resurser som finns runt barnet. Om man har en familj som försätts i rädsla och skyddsinstinkt i det här läget och förmedlar det till barnet tror jag att det är en större fara för barnet än om det är i en viss ålder.
Blir det samma sak med andra jobbiga saker som händer i omvärlden?
– Vi har haft en rad händelser som är ovanliga för oss i Sverige, med bränder på flyktingboende där även barn och unga bor. Och där tror jag att många unga kan ha hört det och få en känsla av att något större händer just nu. En annan aspekt är hur vi alla påverkas olika av otäcka händelser om de sker långt bort eller nära. Och om det är så att det skapar en rädsla i stället för en oro bara för att det ligger närmare.