Nyheten att britterna röstade för att lämna EU detonerade på fredagsmorgonen.
Här i Sverige var vi många som lite yrvaket försökte bilda oss en uppfattning om det nya Europa samtidigt som vi förberedde majstång och midsommarmat.
In i det sista indikerade opinionsinstitut och vadslagningsfirmor att det skulle bli en övervikt för stanna-sidan. Men väljarna ville annat.
Beskedet gjorde att börserna runtom i världen dök och pundet föll som en sten. EU-ledare togs på sängen, liksom märkligt nog även stora delar av det brittiska folket.
En del av rösterna för lämna-sidan kan nog tillskrivas en allmän skepsis mot etablissemanget, ”mot dem som bestämmer”. Främlingsfientliga krafter har därtill piskat upp obehagliga stämningar som i brittisk tappning fått extra krydda av nedärv skepsis mot allt franskt och tyskt.
Folkomröstningen i Storbritannien visar än en gång hur svårt det är att uppamma folkligt engagemang för komplicerade sammanhang. Det är ofta lättare att skapa en opinion mot.
Det finns uppgifter om att vissa av dem som röstat för utträde nu drabbats av eftertankens kranka blekhet, för att citera Shakespeare. De ville göra en markering men var kanske egentligen inte beredda på att det skulle leda till att hela landet därmed tog steget ut ur Europeiska unionen.
Man kan fråga sig om det starka fokus som medier har på opinionsmätningar i val bidrar till denna typ av effekter. Under veckan som föregick folkomröstningen kunde det mot bakgrund av medierapporteringen förefalla ”ofarligt” att rösta för utträde.
Frågan om mediernas roll i en komplicerad och snabbt föränderlig samtid är väsentlig. Medier ska bidra till en allsidig åsiktsbildning och säkra att frågor belyses ur många perspektiv.
Men hur väl fungerar journalistikens klassiska berättargrepp, personifiering och kontraster, när det handlar om att förklara komplicerade sammanhang?
Här finns anledning till självrannsakan bland engelska medier såväl som bland svenska.