När Michel Toumeh besöker intagna på häktet Blanka i Uppsala händer det att frågan kommer upp: ”hur mycket tjänar du på det här då?”.
– Jag svarar att jag gör det utan att få betalt, för att jag vill vara en god medmänniska och hjälpa andra. Jag är van att ställa upp och ta ansvar, säger Michel Toumeh.
När han var liten och bodde i Syrien tog han hand om småsyskonen. Senare under uppväxten hjälpte han sina kusiner och äldre släktingar. Som vuxen blev det en självklarhet att värna om andra än bara sig själv.
Många han träffar mår psykiskt dåligt, alla väntar på rättegång och dom, men de vet inte hur länge de ska vara kvar i häktet.
– Föreställ dig att sitta inspärrad på åtta kvadrat, i flera veckor, ibland månader, utan någon kontakt med omvärlden. Det är väldigt jobbigt för en människa, säger han.
När Michel Toumeh kommer på besök händer det något, isoleringen bryts och pressen släpper för en stund. Häktesbesökare kommer två och två, Michel Toumeh är aldrig ensam. En gång i veckan besöker de häktet Blanka i Uppsala. Först legitimerar de sig i vakten, därefter får de en personlig larmdosa om de av någon anledning skulle känna sig hotade.
– Men jag har aldrig upplevt någon hotfull situation, tvärtom. De häktade har väntat på oss och blir glada.
Michel Toumeh har med sig bullar och kaffe och så är fikasnacket i gång. Det är aldrig svårt att komma på samtalsämnen. Först börjar han med att presentera sig och därefter ställer han frågor om var de intagna kommer ifrån, om deras familj, jobb och utbildning. Men aldrig om brottet de är misstänkta för.
– Det dröjer inte länge förrän orden forsar ur dem. Varför, undrar du? Jo, för att de inte pratat med någon på flera dar. Och för att de känner sig trygga. Jag har tystnadsplikt och så behöver de inte försvara sig. Jag kräver ingen ursäkt och jag ifrågasätter ingenting ur deras berättelser.
Orden formas till berättelser om en hård och besvärlig uppväxt, om missbruk, kriminalitet och utanförskap. Sen kommer frågorna: ”Vad händer nu?” ”Vad händer med min familj?, ”Förlorar jag jobbet nu?” och ”Hur ska jag göra med mina skulder?”
Som häktesbesökare har Michel Toumeh en frivilligutbildning i ryggen, han kan vägleda och svara på frågor om hur de intagna ska gå tillväga för att reda ut praktiska problem.
Känner du aldrig att deras livsöden tär på ditt eget psyke?
– När jag var ny kunde det förstås kännas tufft, man blir berörd. Men sen blir man proffs på det man gör. Jag kan inte själv visa svaghet när det är jag som ska ge stöd.
Kan vem som helst bli häktesbesökare?
– Många kan det, men inte alla. Det är bra om man är över 30 och har livserfarenhet. Man behöver också vara psykiskt stabil, personlig men inte privat, vara en bra lyssnare och kunna skilja på rätt och fel. Det är också viktigt att inte se ned på andra som är svagare i samhället.
Tidigare i sitt liv trodde han att alla människor har förmågan att lyckas, genom utbildning, jobb och karriär. Numera tänker han inte så.
– Jag har vuxit som människa och nu förstår jag. Vi har alla lika värde, men olika förutsättningar i livet, säger han.
Michel Toumeh och Ingrid Pinero har känt varandra länge, genom föreningen Frisam, där de båda är medlemmar. Ingrid Pineiro är stödperson för personer inom psykiatrin och tror att alla kan avvara åtminstone två–tre timmar i månaden av sin tid.
– Jag har tid, men jag har också andra intressen, en stor familj och umgänge, säger Ingrid Pineiro.
Hon jobbade inom landstinget och socialtjänsten, bland annat som socialchef, innan hon gick i pension och blev stödperson. Att det blev just psykiatrin förklarar hon med att hon hade erfarenhet av hur den fungerar från sitt yrkesliv.
– Om man ska vara stödperson inom psykiatrin krävs det också att man tror på vårdens möjligheter, annars skapar det ytterligare press på patienten, säger hon.
Ingrid Pineiro är stödperson åt personer som dömts till sluten psykiatrisk vård eller rättspsykiatrisk vård. Patienterna har rätt till en stödperson och det är patientnämnden som förmedlar kontakterna. Stödpersonerna får en utbildning där de bland annat lär sig om psykiska sjukdomar, läkemedel och regelverk.
Ingrid Pineiro är med från den akuta sjukdomsfasen till att patienten skrivs ut.
– Jag besöker patienterna i sjukhusmiljö. De är där mot sin vilja och därför är det så viktigt att de får besök, för det inger hopp och framtidstro, säger Ingrid Pineiro.
Under besöken sitter hon med patienten och pratar i drygt en timme. Det är aldrig svårt att komma på samtalsämnen och Ingrid Pineiro riktar all uppmärksamhet mot den hon besöker.
– Vi träffas en gång i veckan på bestämda tider. Jag pratar aldrig med andra patienter eller personal för den här tiden är vikt åt min patient. Jag är till för dem och de ska känna att jag bryr mig.
När patienterna skrivs ut, då känner Ingrid Pineiro en stark glädje inombords.
– Jag känner stor respekt för patienter som insjuknat och som fått psykiatrisk vård. När de är friska glädjer jag mig å deras vägnar.
Hon beskriver uppdraget som en livsstil.
– Samhällets resurser räcker inte till att finansiera all välfärd. Det här är ett sätt att använda min tid till något som jag mår bra av.
När hennes vuxna barn var små var hon lika engagerad i frivilligarbete som nu. För inte så länge sedan frågade hon dem om de tyckte att mamma var borta mycket under deras uppväxt.
– De svarade att de var stolta över mig och mina insatser och att de inte alls hade tyckt att jag försummat dem. Jag blev jätteglad och om än mer övertygad om att medmänsklighet vinner i längden.