Annes son Hannes nekades samtalsstöd och fick i stället en cocktail av olika piller på BUP.
Hannes var 11 år när han och hans mamma sökte till Bup första gången. När han var 13 skrev läkarna på Bup ut starka antipsykotiska läkemedel till honom mot ångesten.
– Han blev som känslomässigt kastrerad av det och helt avstängd, så det blev ännu svårare att få kontakt med honom, berättar hans mamma Anne.
Hannes har fått det mesta. Lergigan, en lugnande antihistamin mot ångest och sömnproblem, melatonin mot sömnproblem, olika typer av antidepressiva läkemedel och antipsykotiska mediciner.
– För honom är det inget konstigt att gå på antidep. Han berättar att många av hans kompisar gör det också, berättar Anne.
Anne efterfrågade samtalsterapi till sin son, men det fick han inte. Först ett år efter att han börjat med sina olika läkemedelsbehandlingar fick han tid hos en psykolog.
– Då var det av en psykolog som inte var färdigutbildad, säger Anne.
Siffror från Socialstyrelsen visar att hos barn mellan 10 och 14 år har antalet personer som äter antidepressiva läkemedel fördubblats på tio år, mellan 2012 och 2022. Under 2022 tog 2,3 procent av alla barn i denna åldersgrupp i Uppsala mediciner mot ångest och depressioner. Motsvarande siffra för hela Sverige är 1,6 procent. Av dessa förskrivningar sker 97 procent på Bup.
Bland barnen i åldern 10 till 14 som får antidepressiva läkemedel i Uppsala är det lika många tjejer som killar.
Anne och hennes son Hannes har ett helt apotek hemma med olika läkemedel som de har testat för att sonen ska må bättre.
Mia Ramklint är professor i barn och ungdomspsykiatri på Uppsala universitet. Hon tror att den höga förskrivningen beror på att fler får hjälp av vården. I Uppsala har regionen byggt upp en ny organisation på vårdcentralerna för hur man jobbar med barn som inte mår bra psykiskt så att de ska kunna få hjälp snabbare. Det betyder också att fler barn som inte blir hjälpta av dessa insatser remitteras till Bup. Samtidigt söker även fler barn direkt till Bup.
– En anledning till att så många riktigt unga får antidepressiva läkemedel är att ångest debuterar tidigt med en medianålder på 11 år. Så det är ofta både mot ångest och depression som barn får det här, säger Mia Ramklint.
De barn som söker för ångest eller depression på Bup i Uppsala ska till en början få en psykosocial basbehandling som syftar till att bryta den depressiva spiralen och fokuserar på att få ordning på rutiner, öka aktivering, anpassa skolsituationen och få till ett stöttande familjeklimat. Om detta inte är tillräckligt ska barnen erbjudas terapi, och om detta inte hjälper ska de erbjudas antidepressiva läkemedel. När barn däremot har svår depression erbjuds de direkt antidepressiva läkemedel, vilket är enligt Socialstyrelsens riktlinjer.
Mia Ramklint är professor i barn och ungdomspsykiatri på Uppsala universitet. Hon tror att den höga förskrivningen av antidepressiva läkemedel beror på att fler får hjälp av vården.
– Om man överbehandlar barn med läkemedel eller om man nu behandlar de som tidigare behandlades med psykoterapi med läkemedel måste man titta vidare på, säger Mia Ramklint.
Så beror den ökade förskrivningen av läkemedel mot ångest och depression på att barn faktiskt mår sämre? Anneli Blom som är biträdande verksamhetschef inom psykiatri vid Akademiska sjukhuset anser att svaret på den frågan är: ja.
– Det som är tydligt är att antalet patienter som är i behov av vård på Bup för depression och ångest ökar. Även samsjukligheten som innebär att ha två eller flera sjukdomsdiagnoser samtidigt har ökat.
2,3 procent av alla barn mellan 10 och 14 år i Uppsala äter antidepressiva läkemedel.
Hon fortsätter:
– Vi har bland annat fler patienter inom ätstörningsvården och sjukdomen har i flera fall gått längre innan de sökte vård. Vi har fler patienter med missbruk. Den psykiska ohälsan och efterfrågan på vård ökar.
Hannes som nu har fyllt 14 år äter idag ett antidepressivt preparat som fungerar mot hans ångest, men resan mot att må bättre har varit lång och Hannes har inte varit i skolan på två och ett halvt år. Anne har under hela perioden efterfrågat en utredning för adhd och autism men har i stället fått höra att sonen har en psykos och sedan en depression.
– Om man går länge med obehandlad adhd och autism leder det ju till depression. Jag försökte säga det men vi fick ändå inte den hjälpen. Om man bryter armen vill man ju inte komma hem med ett gipsat ben.
Hon skrattar till och säger med ett sorgset leende:
– Jag brukar kalla Bup för Bulleribup. Det saknas information om varför de gör som de gör och man testar lite olika saker istället för att lyssna på patienten. Det är en jävla kamp i motvind att få rätt vård.
Hannes och Anne heter egentligen något annat.