Det är inte en rättvis jämförelse. Vem kan bli förvånad över att ett begränsat antal papperstidningar faller till föga, när de jämförs med vad som vaskats fram ur världens samlade nyhetsflöde? Och det är värt att dra sig till minnes all den dynga och desinformation som också flutit runt på Twitter, även om den nu fått sjunka obemärkt till botten, som tidningarna inte heller tryckte.
I den allmänna ivern att skjuta ner den självbelåtna papperspressens privilegier, glömmer man dessutom gärna vilka begränsningar ett traditionellt nyhetsföretag lyder under.
En stor tidning har resurser och en räckvidd som ingen blogg kan tävla med, men där skriver du inte fritt om ditt favoritämne, med den längd och stil du själv föredrar. Du skriver mot en daglig deadline, eller flera, på ett begränsat utrymme som ska räcka för både stora världen och småstaden. Du riktar dig med nödvändighet mot en bred och främmande läsekrets, som inte sökt sig till artikeln på grund av ett tidigare intresse, och som inte är beredd att genast googla en obekant term.
Mot det ställs den kollektiva intelligensen och formuleringsglädjen hos tio-, hundra- eller tusentals bloggare som kommenterar bara det de behagar, när och hur de vill. Och i myllret finns alltid djupare kunskaper och vassare formuleringar.
Det må låta som en papperspressens svanesång, men härmed inte sagt att den traditionella journalistiska institutionen, med redaktionell kontroll och resurser för rejäla grävjobb, har spelat ut sin roll. Problemet med våra så kallade traditionella medier är snarare att de inte är traditionella nog.
Vad vi saknade i Tunisien var ju klassiska utrikeskorrespondenter. Vi hade behövt fler personer på plats, med områdeskännedom, kontakter och språkkunskaper, som jobbar heltid med att skaffa fram journalistiskt råmaterial i form av intervjuer, fotografier och lägesbedömningar.
När de stora nationella medieinstitutionerna ger upp sitt grundhantverk till förmån för inlånade telegram, översättningar och entusiastiska amatörkommentarer — försöker göra sig själva till det bloggarna gör bättre — det är då, och inte förr, de gör sig onödiga.