Fördel Alliansen - ett år före valet
Europavalen kan inte jämföras med riksdagsval. Men valet för en månad sedan demonstrerade ändå mycket tydligt Socialdemokraternas svårigheter att vinna just de väljare som behövs för en seger i riksdagsvalet. I Stockholm blev partiet bara det fjärde största, efter Moderaterna, Folkpartiet och Miljöpartiet. Med sådana siffror i storstadsområdena så vinner man inga val på riksplanet.
En förklaring är givetvis att Mona Sahlins partiledarskap inte övertygar ens alla de väljare som normalt brukar rösta socialdemokratiskt. Och en viktig förklaring till det är i sin tur att hon inte kunde, eller tilläts, fullfölja projektet att skapa ett tvåpartialternativ till den borgerliga fyrpartiregeringen. Med enbart Miljöpartiet som partner hade socialdemokraterna med trovärdighet kunnat förnya sin politik. I trepartikonstellationen med Vänsterpartiet blir man i stället fastlåst i problemformuleringar och lösningar som en stor del av väljarna betraktar som överspelade.
Vid Visbyveckans början demonstrerades problemet rent av övertydligt. Å ena sidan försökte Lars Ohly kompensera bakslaget i EU-valet med en mer socialistisk profilering med antydningar om banksocialisering som huvudinslag. Å andra sidan markerade Miljöpartiet på nytt sin självständighet genom att en av dess ledande politiker, Mikaela Valtersson, tillträdde som ordförande i utredningen om arbetskraftsinvandring - ett av de områden där partiet har mer gemensamt med Alliansen.
Och mitt i detta står Mona Sahlin och ska försöka övertyga väljarna om att man har ett slagkraftigt regeringsalternativ. Det enda av de rödgröna partierna som i dag - och ännu tydligare efter EU-valet - har ett riktigt gott utgångsläge är Miljöpartiet. Men det är ju inte Maria Wetterstrand utan Mona Sahlin som är statsministerkandidaten.
Det kan givetvis bli ett svårt år också för allianspartierna. Den ekonomiska krisen kan bli långvarig. Sveriges period som EU-ordförande kan bli ett misslyckande. Men om konjunkturen vänder uppåt aldrig så litet och om åtminstone något av alla EU-politikens problem kan komma närmare sin lösning så ökar Fredrik Reinfeldts och Anders Borgs chanser att framstå som kompetenta och seriösa - just det som behövs för att de avgörande mittenväljarna ska kunna vinnas.
En svaghet på allianssidan har länge varit att allt ljus fallit på moderaterna. EU-valet och Visbyveckan kan dock innebära början till en förändring. Det för dagen mest uppmärksammade inslaget är Kristdemokraternas val att framställa sig som ett mer konsekvent idé- och värdekonservativt parti än tidigare. Även den som föredrar liberala värderingar framför konservativa inser att KD kan ha hittat en metod att öka sitt väljarstöd, och då inte bara på andra
allianspartiers bekostnad. Både väljare som lutar åt Socialdemokraterna och sådana som lutar åt Sverigedemokraterna kan lockas av Göran Hägglunds angrepp på allsköns "vänsterflum" i kulturliv och samhällsdebatt.
Medan KD blickar bakåt kan Folkpartiet glädja sig åt EU-valet, åt bättre opinionssiffror och åt en undersökning som säger att partiet nu uppfattas som både frihetsvänligt och framtidsinriktat. Jan Björklund har en chans att bredda partiets profil och fånga upp alliansväljare som begär något mer av en borgerlig regering än att den ska vara duktigare än de rödgröna på själva regerandets hantverk. "Allmänborgerlighet" lockar troligen mindre 2010 än 2006, medan både liberalism och konservatism kan locka mer. Kanske kan Centern med en liberal partiledning och många konservativa väljare få problem, men partiet har å andra sidan en unikt stark grundorganisation.
Och hur blir det med Sverigedemokraterna och Piratpartiet? Svaret beror till mycket stor del på hur de riktiga partierna uppträder.
Så jobbar vi med nyheter