Sker detta så är en fortsatt alliansregering omöjlig och alliansen i den form vi känner den upphör att existera. Det kan dessutom bli nödvändigt att på ett eller annat sätt lösa regeringsfrågan över blockgränsen för att över huvud taget få ihop en fungerande riksdagsmajoritet.
Detta är också det perspektiv som styr de fyra allianspartiernas eget tänkande inför valet. Inget vill slås ut ur riksdagen, alla vill skaffa sig ett så gott utgångsläge som möjligt för att kunna spela en roll i det helt nya politiska läge som kan bli följden av valet. Och skulle dagens regering kunna fortsätta så vill de tre mindre ha ett bättre utgångsläge än i dag för att kunna påverka politiken. Moderaterna å sin sida måste kalkylera med ett läge där dagens tre samarbetspartier inte längre står till förfogande. Det är i det perspektivet man ska se den allt tydligare trenden att samtliga fyra allianspartier försöker profilera sig också på de områden som i regeringen sköts av ett annat parti.
I detta ligger i sig ingenting anmärkningsvärt. Det är helt enkelt fråga om en bekräftelse av det grundläggande faktum att alliansen hela tiden har bestått av fyra självständiga partier med egna heltäckande program och att den politik som utformas är en kompromiss – även om en del borgerliga debattörer försökt framställa samarbetet på annat sätt. Alliansen skapades i ett bestämt politiskt läge, för en bestämd politisk uppgift, och har lyckats mycket väl med det man föresatte sig. Det socialdemokratiska maktmonopolet har brutits, arbetslinjen har fått genomslag, skolan har fått tydligare inriktning på lärande och kunskap och dessutom har Sverige klarat oron i världsekonomin bättre än nästan något annat land.
Men framgången har i sig skapat nya förutsättningar och problem. Socialdemokraterna kan inte ens efter en valseger åter göra anspråk på den totala dominans över svensk politik som partiet självt tidigare tog för given. Flera av de symboliskt viktiga förändringarna under alliansregeringen, som skolreformerna, jobbskatteavdragen och RUT-avdraget, lär få vara kvar även under en S-regering. Samtidigt utmanas det demokratiska samhällets grundvärderingar av ett rasistiskt missnöjesparti.
Sakpolitiskt är en fortsättning av den nuvarande regeringen alltjämt det bästa alternativet även efter 2014. Men det räcker inte att alla allianspartier är kvar i riksdagen. Möjligheten för alliansen att fortsätta avgörs också av det utrymme som de mindre regeringspartierna kan skapa för sig själva. Moderaternas mandatmässiga dominans skadar inte bara balansen mellan partierna utan låser också fast regeringen vid attityder som ger motståndarna ett övertag.
Moderaterna har de senaste åren medvetet och uttalat gått in för att ersätta Socialdemokraterna som det ”naturliga” regeringspartiet. Det har förekommit inlägg på temat att C, FP och KD borde finna sig i en roll som nischpartier under förmyndarskap av ett moderatparti vars enda tydliga budskap blivit ”ansvarstagande” och ”stabilitet”.
Helt bortsett från att de tre mindre partierna aldrig lär godta något sådant så blir den politiska effekten bara att den politiska dynamiken kortsluts. Och därmed spelar man effektivt över gratispoäng till motståndarna.
Något nytt och gemensamt presenteras säkert vid mötet i Maramö. Men det som behövs är och förblir att de mindre partierna i alliansen kan göra sig själva mer intressanta. De tre står inte i alla delar för samma värden, men de har alla en betydligt starkare värdeorientering än Moderaterna. Alliansens framtid avgörs av deras förmåga att visa det.