Det skiljer bara ett halvår mellan Mateo och Anton, och eftersom de är födda samma år kommer de att gå i samma årskurs i skolan.
Barn eller inte
Redan när Marcus Nyman van der Kaay var tonåring bestämde han sig: han skulle vara pappa innan han fyllt 26.
– Jag har alltid varit barnkär och alltid fått höra att jag skulle bli en bra pappa. Jag ville bli en ung pappa som fick hinna uppleva barnen länge. Och jag tänkte att det får ordna sig på nåt sätt.
Nu skrattar han till åt sitt unga jag.
– Jag var väl rätt naiv om jag säger så.
Marcus hann fylla 40 innan barnen kom. Och då kom de nästan samtidigt.
Vid kortsidan av köksbordet här i den rödmålade villan i Enköping sitter Mateo, 18 månader, och Anton, 12 månader, i varsin barnstol och äter kex. De verkar nöjda: försöker då och då mata varandra med kexen och småsnackar härligt obegripligt med oss och varandra.
– Folk hade skrämt upp oss om hur jobbigt det är med småbarn, men bägge är verkligen lätta. Framför allt sover de bra och det betyder ju mycket har man insett, säger André Nyman van der Kaay.
Både Marcus och André Nyman van der Kaay längtade efter barn. När de träffades på en dejtingsajt för åtta år sedan började de med den viktigaste frågan: hur såg den andre på att skaffa familj?
Marcus och André träffades på en dejtingsajt 2014. Det första de kollade upp var inställningen till barn: ville den andre inte ha barn hade det inte blivit någon dejt.
Hur de skulle skaffa barnet eller barnen de längtade efter var de inte lika säkra på. Adoption är nästintill omöjligt för homosexuella män: mycket få sådana adoptioner genomförs eftersom nästan inga länder godkänner dem.
"Tack för att du är min pappa!" står det på en mugg som de fått av kliniken i Colombia.
I övrigt återstår att skaffa barn med någon tjejkompis alternativt via surrogatmödraskap – alltså att en kvinna bär ett barn åt någon annan. För Marcus och André blev valet inte så svårt.
– Vi hade några kompisars kompisar som fått barn via surrogat i USA, där allt gått bra. Och så hade vi hört om lite för många fall där ett par skaffar barn med en tjejkompis, men där kvinnan sedan ångrat sig och det blivit rättsprocesser. Så det alternativet kändes lite för risky, säger Marcus, som själv är adopterad:
– Jag har verkligen haft det jättebra. Men jag skulle hemskt gärna vilja ha biologiska band till någon.
När Mateo och Anton vaknar på morgonen brukar André och Marcus inte behöva gå in på ett bra tag eftersom sönerna gärna står och snackar en stund med varandra först.
2016 började de leta mer information om surrogatprocessen, och insåg att de behövde ett par år på sig för att spara ihop pengar. Med hjälp av en svensk agentur valde de sedan Colombia och en klinik som riktar in sig mot homosexuella par. Hösten 2019 reste de dit för att lämna spermier. De hade då bestämt sig för en så kallad parallell process: att försöka få varsitt barn så snabbt som möjligt.
– Vi kände att vi inte är unga längre, utan att det var lika bra att köra på. Då kunde vi också vara lediga samtidigt och bygga upp en trygghet i familjen, säger Marcus.
Det är mycket få homosexuella män som lyckas få adoptera barn. Surrogatmödraskap eller att få barn med tjejkompisar är de alternativ som återstår.
Därefter behövde de välja äggdonator, eftersom kvinnan som bär barnet inte får vara barnets biologiska mamma. Att sitta där med broschyren över donatorer var en märklig upplevelse, konstaterar de.
– Det var som en modellkatalog, full av jättesnygga tjejer. Det var uppgifter om var de var födda, vad de pluggar, medicinska uppgifter, bilder på hur de såg ut när de var små, berättar André.
– Vi hade satt upp ett kriterium innan vi började: om det fanns någon som spelar golf skulle vi välja henne, eftersom vi älskar golf. Det visade sig att det var en som spelade golf, och hon passade oss vad gäller allt annat också, säger Marcus.
Katterna Annie (döpt efter Annie Lööf) och Manne får sin beskärda del av gos från barnen. Här är det Anton som klappar.
Mateo och Anton är alltså halvsyskon: de har samma biologiska (golfspelande) mamma. Henne har Marcus och André aldrig träffat. Däremot har de träffat de två kvinnorna som bar barnen. Först på videolänk, då Marcus och André fick berätta om sig själva och om hur barnen skulle växa upp. Sedan på plats i Bogotá, Colombias huvudstad, dit Marcus och André åkte ner några veckor innan förlossningarna var beräknade.
– Vi fick en väldigt fin kontakt med bägge, och har fortsatt hålla kontakten. Båda pluggar till sjuksköterskor, och bägge ska använda pengarna till studierna och till att köpa hus. Vi kommer såklart att berätta för barnen hur de blev till – det är deras rättighet att få veta – och när de är 5-6 år har vi tänkt åka till Colombia så att de får träffa sina surrogatmammor, säger André.
Att ha barn var till och med bättre än de hade trott, konstaterar Marcus och André. "Man får ju så himla mycket kärlek", säger Marcus.
Under graviditeterna laddade Marcus och André ner graviditetsappar för att följa utvecklingen. Från agenturen fick de kontinuerliga uppdateringar om hälsoläget. Och så fick de vara med på länk för att se bebisarna på ultraljud och höra deras hjärtljud.
– Just det var väldigt emotionellt. Men på det stora hela var allt väldigt abstrakt. Vi hade ju ingen mage att klappa på, säger Marcus.
I den svenska sjukvården är surrogatmödraskap inte tillåtet. Däremot är det inte förbjudet att åka utomlands för att anlita en surrogatmamma i de länder där det är tillåtet. Och allt fler svenska par åker utomlands för att genom surrogatmödraskap förverkliga drömmen om ett barn. Sedan ett par år tillbaka är det fler barn som kommer till Sverige via surrogatarrangemang än via adoption. Den senaste officiella siffran är från 2019, då cirka 215 surrogatbarn kom till Sverige jämfört med 170 barn via internationella adoptioner.
André och Marcus Nyman van der Kaay har fortsatt kontakt med de bägge surrogatmammorna, bland annat skickar de bilder på barnen. När Mateo och Anton är större ska hela familjen åka till Colombia så att de alla får träffas.
Men frågan är kontroversiell. Kritikerna menar bland annat att kvinnor riskerar att utnyttjas som en slags handelsvara.
Marcus och Andrés upplevelse är en annan.
– De som inte vet hur det går till kan tro att surrogatmammor får en slant de kan shoppa upp direkt. Men de är med i ett program, pengarna blir låsta i en fond och de måste ha en bra idé om vad de ska göra med pengarna för att bli antagna. Kvinnorna ska ha fått barn tidigare för att veta vad de ger sig in i. De måste också träffa psykologer för att bli godkända. Det behövde vi också göra, säger André.
Hur har er omgivning reagerat?
– Jättebra! De allra flesta är positiva och folk har varit väldigt nyfikna på hur det går, säger Marcus.
Familjen bor i ett barnrikt nybyggt område i Enköping. Marcus och André tycker att folk överlag är väldigt öppna. "Jag tror också att det har blivit vanligare de senaste åren att såna som vi inte bara bor inne i Stockholm city", säger André.
För drygt ett år sedan flyttade familjen från en lägenhet i Solna till huset här i det nybyggda och barnrika området i Enköping, alldeles intill en golfbana. Marcus och André umgås med grannarna och har engagerat sig i lokalpolitiken, bägge inom Centerpartiet. I augusti började André jobba igen, efter att de bägge varit pappalediga ihop i ett och ett halvt år. Så nu är Marcus pappaledig själv.
På kylskåpet hänger en inbjudan till luciafirandet på förskolan där Mateo nyss börjat. I hallen, där Mateo nu rusar runt och testar om han ryms i vantlådorna, är en dubbelvagn parkerad. Överlag är folk väldigt öppensinnade numera, konstaterar Marcus.
– Det är faktiskt aldrig någon som frågat efter mamman.