Att kriminaliseringen av en judisk tradition leder till särskilt starka protester i just Tyskland är nu högst begripligt, men saken rör inte bara judendomen. Även muslimer omskär ju sina pojkar – och många icketroende också. Närmare en tredjedel av världens män är i själva verket omskurna, och i USA utförs ingreppet på de flesta pojkar av rent medicinska skäl. Forskningsläget är oklart, men det tycks finnas både för- och nackdelar, och så länge det inte är uppenbart vilket som är det säkraste för barnet, är det svårt att hävda att staten ska lägga sig i familjens val.
De flesta svenskar är å andra sidan inte övertygade. Här liksom i Tyskland är omskärelse mycket ovanligt, för övrigt i likhet med gudstro. Den antireligiösa organisationen Humanisterna har därför med betydande medial framgång drivit frågan om ett förbud mot religiöst inspirerad omskärelse; det har även en del rasistiska rörelser, dock snarare i hopp om att kunna försvåra livet för judar och/eller muslimer.
Att vara motståndare till något innebär å andra sidan inte att man måste yrka på ett förbud. De flesta svenskar är varken judar eller muslimer, eller speciellt religiösa, och har svårt att begripa hur viktig en omskärelse i enlighet med tron kan vara för de övertygade.
Faktum är att ett förbud mot omskärelse skulle göra det praktiskt omöjligt att leva i enlighet med de flesta judiska och muslimska trosuppfattningar i Sverige – om man inte ser till att omskära olagligt, med de risker det medför.
Det vore, till skillnad från förekomsten av omskärelser, ett betydande samhällsproblem.
I en fråga där forskningen är kluven och de religiösa texterna otvetydiga, är det trots allt lättare att leva och låta leva, och hålla staten utanför familjebesluten. Det finns inga starka skäl att stifta lagar mot ett harmlöst traditionellt ingrepp, särskilt inte när lagen enbart riktas mot två redan utsatta minoriteter.
(Mer på ledarloggen här.)