Folkförakt i två versioner
Bakgrunden var den uppmärksammade väljarundersökning från Göteborgs universitet som påståtts visa att bara 48 procent av de tillfrågade visste vilka som satt i regeringen vid valet 2006. Frestelsen att kommentera ett sådant resultat med att ifrågasätta om så okunniga medborgare verkligen bör få rösta var naturligtvis oemotståndlig.
Nu visade dock undersökningen från Göteborg kanske inte riktigt det som påstods. I Dagens Nyheter i onsdags berättade Ola Larsmo vilken fråga som verkligen hade ställts - nämligen om det var rätt eller fel att Sverige 1998 - 2002 regerats av en socialdemokratisk enpartiregering. Den som minns stödpartierna och den "rödgröna röran" inser att också ganska välorienterade väljare kan svara fel på en sådan fråga. Men i stället för att problematisera undersökningen höll sig Söderqvist till den mest förutsägbara formen av populism.
Det intressanta i detta är att det så tydligt illustrerar ett utbrett feltänkande om demokratin. De högerkretsar som för hundra år sedan motsatte sig allmän rösträtt hävdade gärna att folk i allmänhet inte visste tillräckligt mycket för att kunna ta ställning till politikens många detaljer. Att denna oförmåga var ungefär lika utbredd inom den tidens överklass som hos arbetarklassen och lika utbredd bland män som bland kvinnor funderade man sällan över.
Men poängen med demokrati och allmän rösträtt är inte att vi alla ska kunna bedöma varje inslag i skattepolitiken, biståndspolitiken eller skolpolitiken utan att vi alla ska ha möjlighet att avge ett omdöme om hur vi i stora drag uppfattar att landet regeras. Som filosofen Karl Popper uttryckt det: även om bara några få av oss är i stånd att formulera en politik så är vi alla i stånd att bedöma dess följder.
Vi drabbas alla av konsekvenserna av politiska åtgärder som inte fungerar eller håller vad de ansvariga lovar. Och den enda möjligheten att minska skadeverkningarna är att kritik kan framföras, bättre förslag presenteras och de ansvariga för den tidigare politiken bytas ut. Den mekanism som skapas av kombinationen av allmän rösträtt, fria val och fri debatt kan inte ersättas av någon förment upplyst diskussion inom bildade, obildade eller halvbildade elitgrupper.
Demokratin är den enda styrelseform som ger alla medborgare samma värde och värdighet och den enda som möjliggör att den förda politiken korrigeras i fredliga former. Ändå är det ett säkert sätt att bli ansedd som intressant och självständig att antyda att det är något tvivelaktigt med hela det demokratiska systemet.
Det finns en sorts parallell mellan populister som antyder att folk inte borde ha rösträtt och pretentiösa filosofer som påstår att det är meningslöst att rösta. En sådan är den ex-jugoslaviske tänkaren Slavoj Zizek, ibland beskriven som en filosofins Elvis Presley, vars senaste bok recenserades av Mikael Löfgren i DN förra torsdagen.
Det vore mycket sagt att Zizeks tankar är begripliga i ordets normala mening - även Mi-kael Löfgren får anstränga sig för att få någon reda i ordsvallet. Men huvudtanken fångas uppenbarligen i meningar som "genom att avstå från att rösta uppenbaras demokratins tomhet". "Vår tids fara är inte passivitet utan pseudoaktivitet" - med innebörden att man inte bör rösta eftersom val inte betyder något.
Vad i detta som är Löfgren och vad som är Zizek är inte det viktigaste. Det intressanta är elittänkandet, vanligt folk som tycker att det har ett värde att rösta mot Bush, Persson eller Reinfeldt har inte fattat att de bara håller i gång ett "system" som definitionsmässigt är ont eftersom det inte är perfekt och alltså ger utrymme för dåliga beslut och goda handlingar sida vid sida. Folkföraktet är lika tydligt som i populismen från höger.
Så jobbar vi med nyheter