Fet mat, friskolor och lätttillgängligt öl bidrog till Danmarks frihetlighet, medan Norges starkare religiositet gjorde landet hermetiskt söndagsstängt och vinmonopolet svårt att hitta. Men skillnaderna var trots allt inte så stora.
Den gemenskapen knakar sedan länge i fogarna. Sverige och Danmark har alltsedan 1980-talet gått åt rakt motsatt håll när det gäller en av Europas allra största utmaningar: immigrationen. Medan Sverige i dag är det mest liberala av EU:s 27 medlemsländer när det gäller att underlätta för immigranter att vara dubbla medborgare och att erhålla svenskt medborgarskap, är Danmark (tillsammans med det starkt främlingsfientliga Österrike) allra mest restriktivt. Det är uppseendeväckande, mot bakgrund både av den en gång så gemensamma skandinaviska modellen och Danmarks frihetliga politiska kultur.
Överraskande nog, med tanke på att vi ofta ägnar oss åt stark självkritik när det gäller integrationsfrågor, visar det sig alltså att Sverige såväl i nordisk som i europeisk jämförelse är påfallande liberalt och tolerant. Vad skiljer Sverige från övriga Norden, och vad skiljer Sverige från en stor del av de europeiska medlemsstaterna?
I det nordiska perspektivet finns en demografisk skillnad värd att lyfta fram: andelen flyktingar av hela immigrantgruppen är lägre. I Sverige är ungefär 40 procent flyktingar, medan motsvarande andel i Danmark är ca 75 procent, i Norge 80 och i Finland nästan 100 procent. I ett bredare europeiskt perspektiv finns en central skillnad som handlar om politiska (och mediala) vägval: Det är i de länder där frågorna om immigration och integration flyttas från de slutna rummen ut i offentligheten, det vill säga ?politiseras? som restriktiva och xenofobiska partier får luft under vingarna.
Forskaren Marc Morjé Howard visar i en ny-publicerad studie att ?politiseringen? är en nyc-kelfaktor, och hans slutsatser får inte minst stöd just av det som skett i Danmark. Från att i början av 1990-talet ha tilldragit sig mindre än 10 procent av medieuppmärksamheten, exploderade ?integrationsfrågan? och i den danska valrörelsen 2002 handlade merparten av det som skrevs om just detta.
I såväl Danmark, Norge som Finland har nu främlingsfientliga partier (? radikalhögern?), säte i parlamenten; i Finland bara sedan några år. Valet i höst är därför ett dramatiskt val i Sverige, inte bara för det vägval mellan två regeringsal-lianser det innebär, utan också därför att Sverige kan välja att gå den nordiska vägen ? eller förbli en liberal och anständig utpost i Europa.