60-åriga Yvonne Danielsson är verksamhetschef inom allmänpsykiatrin i Örebro men bor sedan knappt tio år i Uppsala där hon tidigare varit chefsöverläkare inom psykiatrin. Hon började sin karriär som sjuksköterska men vidareutbildade sig sedan till läkare med specialistkompetens inom psykiatri. Hennes dotter, 28-åriga Katarina Danielsson, gick ut gymnasiet med toppbetyg och kunde i princip välja vad hon ville bli. Trots att musiken alltid haft en stor lockelse – hon sjunger och spelar piano – stod det slutliga valet mellan civilingenjör- och läkarutbildningen. Det blev läkarutbildningen i Uppsala som hon kom in på direkt efter studenten.
– Jag hade vikarierat på ett laboratorium där jag tagit blodprov och EKG och tyckte det var väldigt spännande. Det var då jag bestämde mig för att bli läkare.
Som läkarstudent får man prova på att arbeta inom alla vårdområden, men psykiatrin lockade Katarina Danielsson särskilt och hon var bra på det. När det var dags att söka ett specialistområde blev det därför psykiatri och nu gör hon sin ST-tjänst inom psykiatridivisionen i Uppsala. Om tre år är hon färdigutbildad psykiatriker. Då har det gått nästan tretton år sedan hon påbörjade utbildningen.
– Utbildningen är lång. Men när man gör allmäntjänstgöringen får man lön och efter legitimationen söker man ST och det är en fast anställning som läkare även om utbildning ingår i anställningen.
Katarina Danielsson tror inte att hennes mammas yrke har påverkat hennes eget val direkt, men tror att det kan ha gett henne en annan bild av psykiatri.
– Jag tror att jag hade mer kunskap om och mindre fördomar mot psykiatri i allmänhet och de personer som får hjälp av psykiatrin. Många av mina kurskamrater visste knappt skillnaden mellan en psykolog och en psykiatriker när vi började läkarlinjen.
Hon ville, liksom sin mor, ha ett omväxlande arbete. De delar också engagemanget för fackliga frågor. Skillnaden mellan dem är Katarina Danielssons forskningsintresse. Hon är doktorand vid institutionen för neurovetenskaper och håller just nu på med en studie som bland annat handlar om hur ljusterapi och KBT kan hjälpa personer med sömnrubbningar.
– Katarina är mer strukturerad, det är mer ordning och reda runt henne. Jag har aldrig varit forskningsintresserad, säger Yvonne Danielsson.
Ibland frågar Katarina Danielsson sin mamma om råd, men de är noga med att inte prata om enskilda patienter utan diskuterar mer allmänna idéer. I och med att hennes egen erfarenhet ökar blir samtalen även yrkesmässigt värdefulla för hennes mamma.
– Ju mer Katarina lär sig, ju mer utbyte av erfarenheter och kunskap ger våra samtal mig, säger Yvonne Danielsson.
Yrket kräver stor empati samtidigt som man måste kunna skilja på empati och sympati.
– Man bör vara klar och redig och kunna hantera en stor informationsmängd. Vid en depression måste man till exempel kunna skilja ut det som rör sig om kris och sorg, fysisk sjukdom eller en egentlig depression, säger hon och tillägger:
– Och så måste man kunna lyssna. Där blir man aldrig fullärd.
Behovet av psykiatriker är stort och valmöjligheterna är många, man kan till exempel forska, satsa på ledarskap eller mer avancerad terapi. Men den största belöningen med arbetet tycker både mor och dotter är att se patienter bli friska. Fast alla går inte att bota och ibland tar patienter sitt liv under pågående behandling. Enligt Katarina och Yvonne Danielsson är den svåraste uppgiften att bedöma självmordsrisker.
– Det är ett slags färskvara. Man kanske inte bedömer att suicidrisken är så hög när man träffar patienten. Men sedan händer något i patientens liv som får dem att väga över till andra sidan, säger Katarina Danielsson.
– Många, till exempel de som lider av en depression, lever med självmordstankar. Och det är vi som ska stå för hoppet. Man får inte ha en dålig dag utan måste hela tiden vara vaksam på hur det man säger tolkas, säger Yvonne Danielsson.