Flumplugg?
Fria lektioner, hångel i korridorerna och fest varje dag? Kaktus har följt Annika Svanberg en dag på Biskops-Arnö för att ta reda på ifall fördomarna om folkhögskolor stämmer.
Danspaus. Annika Svanberg och Adam Palmqvist skuttar i otakt när de försöker dansa polka tillsammans.
Foto: Klara Hussénius
Röda hus och äppelträd. Platsen får tankarna att gå till bröderna Lejonhjärtas Nangijala när Annika Svanberg kommer och hämtar oss mitt i sin lektion.
Hon är 22 år och studerar nordisk kultur och historia, men i dag ramlar vi mitt in i en diskussion om Vietnamkriget.
Stämningen i klassrummet kan knappast jämföras med en stökig högstadieklass eller en betygshetsande gymnasieklass. Den är lugn och avslappnad, mer som ett samtal mellan lärare och elever.
- Det är mer ansvar och känns fritt. Inte som på gymnasiet. Man kan avbryta läraren här och är mer delaktig, säger Annika Svanberg.
Kursen Nordisk kultur och historia har pågått i ett läsår och det är drygt en vecka kvar på Biskops-Arnö för Annika Svanberg när vi hälsar på.
- Skolorna slutar ju i juni men vi slutar i maj. Det är orättvist, jag tycker att vi kunde gå lite längre, säger hon.
När lektionen är slut kommer klassföreståndaren in och berättar att det är exkursion nästa dag.
- Men först är det dans. Speciellt önskvärt vid det här tillfället är herrar, säger han och ser på klassen som består av nio tjejer och en kille.
- Det är säkert 80 procent tjejer på skolan. I klassen har vi bara en kille. Min kille, tillägger Annika Svanberg stolt.
Folkdans är en av eleverna önskad kurs som instrueras i gympasalen. Annika och pojkvännen Adam Palmqvist försöker hopplöst hålla takten i polkan. Studsar och landar i olika takt, hoppar åt fel håll, men ser glada ut.
- När du får upplevelser, kunskaper och får bestämma själv, det är då du lär dig mest, säger Lars Gustafson, som är föreståndare för skolans historiekurs, medan vi iakttar dem.
Senare får han medhåll av Adam Palmqvist:
- Det här är en öppen utbildning. Är du inte sugen på att till exempel släktforska - nä, då slipper du. Skolan är aldrig på dig om saker som ska lämnas in, sådant sköter man själv.
Precis som för en vanlig gymnasieelev börjar lektionerna klockan nio på morgonen och fortsätter sedan till halv tre eller halv fem. Efter skolan jobbar man med projekt, tittar på film, läser, umgås, eller promenerar på ön. Det finns många fina promenadvägar trots att Biskops-Arnö inte är stor. Ett gym finns också. Om än väldigt litet.
- Ibland blir man lite trött på att vara här och vill ta sig till stan. Men för att komma till civilisationen måste man först till Bålsta, det är inget man bara gör för en shoppingrunda, säger Annika Svanberg.
Livet utanför har hon inte mycket kontakt med. Och hon medger att tillvaron på skolan blir som en egen liten värld. Hon läser tidningen på morgonen om den är ledig, men annars får hon inte så mycket info utifrån. Det blir som en bubbla.
- En vanlig dag vaknar man, käkar frukost och går till datorsalen för att kolla mejlen.
Hon visar oss datorsalen som bara består av tre datorer, och medger att det är ett litet problem, innan vi går vidare till biblioteket som aldrig är låst utan öppet dygnet runt utan bevakning. Vanligtvis låser man inte heller sina rum.
Annika delar sin bostad med tre andra tjejer i klassen. Bakom ett strådraperi finns ett rum med soffa, bord, stolar och en diskbänk. Rummet fungerar som vardagsrum och kök för alla fyra.
- När man börjar här tänker man "shit, hur ska det här gå, dela toa med andra och sånt" men det har funkat jättebra. Det kanske är lite stökigt, jag är den mest renliga, säger hon med ett skratt när vi kikar in i hennes eget rum bredvid som utstrålar städmani.
— Det är inte bara för tillfället, utan ser alltid ut så, försäkrar hon.
Rummet kostar 4680 kronor i månaden.
- Jag vet inte om det är billigt eller dyrt, men eftersom maten ingår är det väl överkomligt. Fast lite dyrt.
När Annika Svanberg slutade gymnasiet jobbade hon först på en förskola och pluggade sedan på komvux. Hon ville inte bo hemma längre och kände att hon måste göra något.
— Många sa att det var roligt att gå på folkhögskola. Jag sökte en textilutbildning i Flen först där jag kom in. Men jag valde Biskops-Arnö. Och jag stortrivs, det är det bästa jag har gjort!
På skolan finns folk från hela Sverige. Och det sociala livet är något Annika Svanberg kommer att sakna.
- Jag var lite blyg innan jag kom hit. Nu har jag blivit mycket tuffare och öppnare och vågar ta kontakt. Det är ganska mycket fester här som man träffar folk på, säger hon.
- Fester och fester, det är mycket jippon, många utan alkohol. Vi har proggkvällar, vernissager och fotoutställningar. Det är ingen död skola, säger Adam Palmqvist som tycker att elevgemenskapen är bra och att alla får plats.
- Man har aldrig tråkigt, är aldrig ensam och kan alltid hitta på någonting. Det är väldigt familjärt.
- Sedan lär man ju känna de som bor här bra, typ vilka som diskar och inte, hah, fyller Annika Svanberg i.
På helgerna stannar hon oftast i skolan trots att hon bor i Enköping som ligger i närheten.
- Vi kollar på film eller tv, samlas och spelar spel. Te-kväll är det alltid någon som har.
Varken Annika Svanberg eller Adam Palmqvist tycker att den flumstämpel som folkhögskolorna fått stämmer.
- Bara för att det är annorlunda är det inte flummigt. Det är väldigt seriösa kurser och vi jobbar hårt med olika projekt.
Även om utbildningen inte ger några högskolepoäng är den viktig för framtiden och har setts som ett plus när Adam Palmqvist sökt jobb, berättar han.
- Hela det här är som en stor verkstad för vad du vill göra senare i livet. På fritiden kan du jobba med radio, foto, lera och allt annat som finns, säger han.
Annika Svanberg håller med och säger att hon rekommenderar ett år på folkhögskola för alla som inte vet vad de vill.
- Du träffar människor 24 timmar om dygnet och får möta likasinnade eftersom man valt samma kurser.
Så jobbar vi med nyheter