Finns det ett parti efter Alf?
Förstanamnet Ella Bohlin föll visserligen på eget grepp. Hennes valkampanj var, för att uttrycka sig försiktigt, inte särskilt lyckad. Samtidigt blev det uppenbart hur Svensson lade krokben för Bohlin. Det hör definitivt inte till vanligheterna att för detta partiledare fronderar mot partiernas toppkandidater.
Kristdemokraterna vill gärna ge sken av att vara en svensk lokalavdelning till den europeiska kristdemokratin. Förebilden finns framför allt i Tyskland. Bilden stämmer dock illa med verkligheten. Länge var partiet framför allt pingströrelsens politiska gren. Det går inte att överskatta Svenssons betydelse för Kristdemokraternas utveckling. Utan honom är det svårt att tänka sig att partiet skulle sitta i riksdagen eller ha ingått i två borgerliga regeringar.
Det är förstås så att även andra partier haft starka ledare. Folkpartiet hade Bengt Westerberg. Moderaterna förkroppsligades länge av Carl Bildt på samma sätt som. Socialdemokraterna identifierades med Olof Palme. Svenssons partiledarskap står ändå i en klass för sig.
Kristdemokraterna består egentligen av två partier. Dels en mer allmänborgerlig falang. Dels en inflytelserik grupp konservativa kristna. Så länge Svensson höll i ordförandeklubban gick det bra att hålla sams sinsemellan. Svenssons personliga popularitet höll ihop partiet.
För efterträdaren Göran Hägglund har det varit en betydligt besvärligare resa. Hägglund har av allt att döma insett att det är dags att sätta ned foten. Väljarna är uppenbarligen inte intresserade av ett parti som profilerar sig på abortmotstånd och nej till rättigheter för homosexuella. Hägglund försöker lägga om kursen. Det är hedervärt av honom. Frågan är om projektet har förutsättningar att lyckas.
Moderaterna sitter på många sätt på nyckeln till Kristdemokraternas framtid. Hägglund behöver locka över moderater som inte är ny- eller högerliberala. Väljare som i grunden är konservativa men långtifrån lika konservativa som Kristdemokraternas kärnväljare.
Så jobbar vi med nyheter