Vi möts i foajén till Uppsalas senaste jätteprojekt, ett fem våningar högt kontorskomplex på Storgatan. Kanske kan man kalla det ett skrytbygge?, det nya Landstingshuset med en fasad i glas som vackert glittrar i höstsolen och där Louise Bown har sin arbetsplats sedan tre veckor tillbaka.
Högst upp på takterrassen är utsikten dessutom magnifik, med Slottet, Carolina Rediviva och Domkyrkan att vila ögonen på.
Här slår vi oss ned för att göra en utblick över filmlivet i länet, en verksamhet som enligt Louise Bown sjuder av liv.
– Jag gjorde ett snabbt överslag och räknade till ett 50-tal filmare som är verksamma i vårt län. Vi har många duktiga personer inom foto, ljus och klippning. Många kombinerar sitt filmande med andra jobb men en del försörjer sig på att göra dokumentärer och kortfilmer.
Louise Bowns yrkestitel är filmkonsulent, vilket i mångt och mycket går ut på att skapa bra förutsättningar för det lokala filmskapandet. Det handlar om talangutveckling, manusläsning, teknikstöd och att stödja filmproduktion. Varje år delar landstingets kulturenhet ut 100 000 kronor till ett tiotal projekt. En stor del av tiden ägnar hon åt att arrangera kurser och träffar för verksamma filmare, samt yngre filmskapare som är på väg eller vill in i branschen. En gång om året arrangeras en visningskväll med regionalt producerad film av uppländska filmare som fått stöd av landstinget.
– Film har blivit mer specialiserat. Många stirrar sig blinda på att film bara skulle göras av en regissör. Men film innehåller fler komponenter än så. Titta bara på eftertexterna som är så långa. Det är för att så många är inblandade i en film, påpekar Louise Bown.
Särskilt roligt tycker hon att det är att arbeta med en satsning som kallas Ungfilmframåt och som riktar sig till unga talanger mellan 19 och 25 år. Det är en växthussatsning med sammankomster, helgträffar och filmhelg på filminstitutet.
Men långt ifrån alla känner till det stöd som faktiskt finns. Så hur gör Louise Bown för att fånga upp nya talanger?
– Ett sätt är via egna filmfestivaler och få kontakt med personer som deltar där med sina bidrag. Det är kortfilmer där man kan se om det finns potential för filmaren att utvecklas.
En annan kanal som också blivit populär är Noomaraton, en regional tävling för unga filmskapare. I år deltog nio lag med sammanlagt 30 personer i alla åldrar. Att göra film under snabba premisser kan vara ett bra sätt att testa sin förmåga på. Det är tufft men för den som är taggad kan det vara helt rätt.
Talangutbildning behövs, menar Louise Bown, för att skapa rimliga förutsättningar för unga talanger och lotsa filmmakare vidare. Och för egen del tycker hon att det varje gång är lika berikande att få följa de här personernas utveckling framåt.
– Det är som att se en blomma slå ut!
Det fanns inget särskilt ögonblick då Louise Bown kom på att hon ville jobba med film. Men så här i efterhand kan hon se hur allting hänger ihop. Hon var allmänt filmintresserad när hon i 20-årsåldern kom till Uppsala för att läsa konstvetenskap, som kom att bli hennes huvudämne.
Hennes mål var att jobba på museer, något hon också fick chansen att göra under ett par år efter utbildningen. Som exempel nämner hon sin tid som anställd på Moderna museet i Stockholm med samtidskonsten i fokus.
– Det här var på 1980-talet, ett årtionde då foto och video utvecklades starkt inom konsten. Det handlade inte längre bara om måleri och skulptur. Alla konstuttryck inlemmades, vilket jag tyckte var intressant. Många konstnärer började göra film, så frågan som uppstod var: Vad är film? Vad är konst? Någonstans i denna växelverkan kom film som uttrycksform att ta över för sin egen del.
Louise Bown föddes i Leicester, England. Hennes pappa var av brittisk börd, hennes mamma från Sverige. Där bodde hon fram till hon var 15 år. Under sin uppväxt på 1970-talet befann sig Storbritannien i en ekonomisk svacka, jobb försvann och samhället präglades av stark social oro.
– Jag minns att vi hade så kallade "power cuts", då elen stängdes av på kvällen, man fick tända ljus och frysa, konstaterar Louise Bown lakoniskt.
Hennes pappa, som jobbade inom textilindustrin, såg ingen framtid i landet, vilket gjorde att familjen beslöt sig för att emigrera till Sverige.
Valet föll på Örebro, där föräldrarna startade hotellverksamhet och Louise började på samhällsvetenskaplig linje på Karolinska skolan i Örebro. Någon svenskundervisning var det aldrig tal om och Louise hamnade i en vanlig klass, utan någon förberedelse.
– Det blev en pärs att komma till Sverige och vänja sig vid det svenska skolsystemet och en annorlunda kultur. Jag var van vid att bära skoluniform, undervisas av stränga lärare och ha en massa läxor. I början var allt svårt men jag lärde mig svenska snabbt och jag hade ett försprång, eftersom jag låg före i ämneskunskaperna, berättar Louise Bown.
Nu har det gått 17 år sedan hon gjorde sin första arbetsdag som filmkonsulent.
Vad håller dig kvar?
– Väldigt mycket! Det är en kreativ och utvecklande tjänst där jag får se andra växa och utvecklas. Det finns inget bättre!
Arbetsuppgifterna har växlat med åren. Tidigare gick uppdraget mer ut på att arbeta mer med en pedagogisk inriktning mot skolorna. I dag handlar det mer om talangutveckling och att coacha filmare som kommit en bit på väg.
Vad utmärker en bra film?
– Oavsett ämne måste det vara engagerande. Oavsett genre måste filmen också vara sann mot sin egen genre, i den bemärkelsen att det ska finnas en bra historia. Sen behöver den naturligtvis vara väl genomförd och bestå av goda skådespelarprestationer.
Louise Bown funderar ett varv till för att komma närmare svaret. Kanske är det så enkelt som att när hon sett en film, och när den är färdig, ser att det inte finns något hon vill tillföra eller dra ifrån.
I jobbet handlar det mest om att stödja, utveckla och följa det som ska bli dokumentärer och kortfilmer. Men på sin lediga tid beskriver sig Louise Bown som "allätare"
– Jag går på bio minst en gång i veckan, tittar på filmer på teve men har inte Netflix. Jag uppskattar också filmer som riktar sig till en bredare publik, ta "En man som heter Ove". Där finns humorn - men även djupet - som jag gillar.