I Sandra Thörns hall står två par stövletter, den ena i svart mocka och med två centimeter hög klack, de andra har en fem centimeter hög klack.
– Det där tvåcentimetrarna tog jag på mig när jag började träna balansen med sjukgymnasten. Sedan dess har jag tränat jättemycket och nu kan jag gå i de med fem centimeter och jag är så himla glad för det.
Hon är jurist och efter 2,5 års sjukskrivning jobbar hon nu halvtid på Skatteverket i Uppsala. Planen är att hon ska klara att gå upp till 75 procent senare i vår.
– Men efter en hjärnskada är man känslig för stress, så risken är att man blir utbränd om man går fram för snabbt.
Sandra Thörn var bara 24 år när hon fick stroke, något som är mycket ovanligt. De flesta förknippar strokepatienter med äldre människor, vilket gör att Sandra inte alltid blir tagen på allvar. På bussen kan pensionärer skälla ut henne om hon tagit en sittplats längst fram i bussen och bilister tror att hon retas när hon går långsamt över övergångsstället och samtidigt ser så pigg ut.
Det var den 8 september 2012 klockan kvart över tio på morgonen som Sandra drabbades av en hjärninfarkt med fem proppar i hjärnan, stora som små ärtor. Ordet ärtor är något som hon och hennes mamma brukar skoja om.
– När mamma var med mig på ett läkarbesök vände hon sig mot mig och sa ”hon där med ärthjärnan” och läkaren bara gapade, han förstod inte det humoristiska i det hela men när allt bara är svart måste man kunna få skoja, humor hjälper mot mycket.
Hon hade vaknat som vanligt och eftersom hon var hundvakt åt sina föräldrars hund klädde hon på sig för en promenad. Men Sandra hann bara ett par meter utanför dörren.
– Då var det som om något i huvudet släppte. Först förlorade jag fokus i ögonen, det kändes jätteobehagligt att titta så jag var tvungen att blunda. Sen upptäckte jag att jag tappat balansen. Jag kunde inte stå och tog därför tag i hundens framben och sa till henne ”vi måste gå hem igen, Kajsa”.
Hemma höll hennes sambo Johan Thörn på att fixa frukost. Sandra, som varken kunde stå upp eller se, bad om en ögonmask hon hade vid sängen.
– Sen ledde Johan mig till soffan och därifrån ringde vi 1177. De sa att mina ögon var överansträngda och trodde att det var något fel på min syn och att jag skulle vända mig till en optiker. Men sen ringde de upp och sa att de pratat med kolleger och att jag borde åka till närakten.
Vid det laget hade Sandra Lundin fått en konstig värk i nacke och huvud.
– Det kändes som en jobbig nackspärr på vänster sida fast jag kunde röra på huvudet så de bad mig åka till akuten. Själv kände jag att det var överdrivet och att jag bara skulle störa och förberedde mig för att få sitta och vänta i flera timmar.
Läkarna undersökte henne och tog bland annat ryggmärgsvätskeprov, gjorde kontraströntgen och akuttestet för stroke, utan att hitta några fel. Eftersom hon klarade akuttestet för stroke var läkarna nu ganska övertygade om att hon bara hade huvudvärk och att det berodde på att hon var en ung tjej med mycket stress och oro.
Sandra blev utskriven ungefär samtidigt som ett skiftbyte och när hon var på väg ut i taxin ringde det på mobilen. Det var en ny läkare som gått på sitt skift. Hon frågade om Sandra hunnit åka hem och bad henne komma tillbaka.
– Hon gjorde om samma tester men frågade mer utförligt än vad de andra läkarna gjort och beställde magnetröntgen. Jag fick ligga kvar över natten och först nästa dag kom en läkare in och sa korthugget att jag fått en stroke och gav mig blodförtunnande medel.
För Sandra kom beskedet som en chock, hon hade ingen aning om vad stroke innebar och varför just hon, som var ung och frisk, fått det. Förmodligen var hennes stroke migränutlöst, fick hon veta senare.
– Jag har haft migrän en eller två gånger i livet, men det var inte värre än att jag tog receptfri medicin och i efterhand har jag fått veta att migränutlöst stroke är mycket ovanligt.
När vi ses är hon nygift och har varit på bröllopsresa till Maldiverna. I dag mår hon bättre och har gjort många framsteg men fortfarande är alla sinnesintryck mycket starkare för Sandra än för friska.
Det syns inte heller på utsidan att Sandra haft en stroke.
– Men jag är konstant trött, hur mycket jag än vilar, det är som att alltid vara bakis. Eller att vara utbränd och bara uppleva olika nyanser av trötthet.
Varje dag måste hon göra en kalkyl över sitt energiförråd. Orkar jag det här? Hur mycket kraft har jag kvar sen?
– Jag kan ta en fika på en tyst plats men är det jobbig musik klarar jag kortare tid. Jag kan åka bil en timme men regnar det och vindrutetorkaren är på blir det en kortare tur. Jag har alltid med mig öronproppar och solglasögon.
Den första tiden var en kamp med alla tappade funktioner. Men också mot nedstämdheten – hon som alltid varit en glad och framåt person.
Hon och Johan skaffade ragdollkatten Luke som hon kallar ”sin rehabkatt” så att hon inte skulle känna sig ensam den första tiden. Med Luke hemma var hon tvungen att gå upp på morgonen även om hon var dödstrött och helst hade sovit igenom hela dagen.
När hon skulle lära sig gå igen orkade hon bara ta några vingliga steg i taget. Känslan var att marken svävade, hon kunde inte se höjdskillnader och att gå på grus eller gräsmatta fick henne att snubbla.
I början tränade hon på att gå några fler meter. Hon räknade ut att från lägenheten i Fålhagen var det 450 meter till Kvarnen och efter några veckor, med föräldrarnas hjälp, klarade hon att gå 650 meter utan att säcka ihop. Senare provade hon ridterapi. När hon satt på hästryggen påminde hennes rörelser om det rörelsemönster hon hade när hon promenerade och ridningen förbättrade hennes gång med hästlängder.
Det var ändå inte självklart att hon skulle få rehabilitering. Hennes mamma fick tjata och till slut fick hon en remiss till hjärnskaderehabiliteringen. Där upplevde hon att kompetensen var hög och den hjälp hon fått beskriver hon som fantastisk.
– Särskilt min psykolog, som jag fortfarande går till. Hon har lärt mig att komma tillbaka till ett vardagsliv.
Ändå. Det är en kris hon gått igenom. Hon, som var duktig och framgångsrik på jobbet.
– Att komma tillbaka och alla vet att jag är hjärnskadad och att det går så mycket långsammare med allt. Det är tufft, även om mina arbetskamrater varit extremt tillmötesgående. Krisen är snarare gentemot dig själv. Att försöka starta datorn och inte minnas hur man gör. Eller micra en frysrätt och inte fatta vilka knappar jag ska trycka på är inte så kul när man är så ung som jag är.
Men långt ifrån allt i Sandras liv handlar om strokens konsekvenser. Hon låter inte den skymma tillvaron i stort och ser sig själv som en vanlig 26-årig tjej. Hon kan noja sig över precis samma saker som hennes kompisar gör.
- Såna där ytliga saker som hör till livet, som om frisyren jag klippte är rätt, vad vi ska göra på fredag kväll och jag har fortfarande inte hittat den perfekta färgen på de högklackade vårskorna.