Festligt när järnvägen kom till Storvreta
23 september 1874 var en stor dag för det lilla samhället Storvreta. Klockan 5 på eftermiddagen spikades järnvägsrälsen mellan Uppsala och Gävle ihop just där.
Sträckan Stockholm-Uppsala var klar 1866, men det var långt ifrån självklart hur den vidare bansträckningen norrut skulle se ut. Många riksdagsmän förespråkade linjen Sala-Krylbo. Att det byggdes en järnväg mellan Uppsala och Gävle var faktiskt ett privat initiativ med greve Baltzar von Platen på Örbyhus slott som pådrivare.
Ett antal herrar samlades på Stadshotellet i Uppsala 1870 för att teckna aktier i Upsala-Margaretehill jernvägs-aktiebolag. Banan skulle bli smalspårig. Tillstånd och statsbidrag beviljades. Det var först när det stod klart att banan skulle gå ända fram till Gävle som styrelsen ändrade sig och ville bygga normal spårbredd.
Den högtidliga invigningen ägde rum 14 december 1874, en gnistrande kall vinterdag med mycket snö. Enligt den tidtabell, som började gälla följande dag, tog det 35-40 min att åka från Storvreta in till Uppsala, eftersom ånglokens maximifart på 32 km/tim bara gällde sommartid. Priset var 95 öre i 1:a och 50 öre i 3:e klass.
Målande skildring
I Storvretaboken 2004 ger Per-Erik Hagman en mycket målande skildring av hur det var att köra droskbil med den hälsovådliga gengasen under andra världskriget. Att överhuvud taget få bilen att starta kunde vara ett helt företag under dessa kalla krigsvintrar.
Någon glykol fanns inte att tillgå, så både kylsystem och gengasapparatens renarburkar var bottenfrusna. Oljan i motor, växellåda och kardanaxel hade en seg, tjärliknande konsistens. Trots upptining med hett vatten eller glödande träkol i ståltrådskorgar under motorn kunde startförsöken bli mycket tidsödande.
Som om detta inte räckte till var vägen in till Uppsala i eländigt skick, en dålig grusväg med djupa gropar som hotade att skaka sönder bilen. Det var kanske tur att trafiken var så gles. Per-Erik Hagman berättar att kan ibland kunde köra droskan Storvreta-Uppsala tur och retur utan att möta en enda bil.
Att yrkestrafiken under krigstidens ransonering bara tilldelades tre(!)däck per bil, försvårade arbetet på Storvreta bilstation betydligt.
Det här är den fjärde boken som Storvreta kultur- och hembugdsförening givit ut sedan 1994. Den innehåller också mycket kvinnohistoria från äldre tider, elitidrott av i går (Storvretaloppet på skidor) och i dag (Storvretas elitlag i innebandy) samt skildringar av ett antal brottsmål i bygden under sent 1800-tal.
Så jobbar vi med nyheter