Mona Sahlin (S) visade på ett statsmannamässigt sätt redan under valkvällen att hon inser det allvar som valresultatet innebär för Sverige. Hon erkände sig utan omsvep som besegrad och konstaterade att S gjort ett dåligt val. Allt detta bidrog till att hon växte som ledare.
Viktiga personliga egenskaper visar sig ofta när människor befinner sig i trängda lägen. Och en ledare måste kunna härbärgera sin ångest. Miljöpartiets språkrör Maria Wetterstrand har därför urholkat sitt ledarskap genom att så totalt leva ut sin besvikelse över valnederlaget, vara ihållande sur, hätsk och rent av trotsig.
Besvikelsen handlar nog inte i första hand om ett uteblivet ministerjobb – det var ju ändå väntat att Alliansen skulle vinna. Snarare går Wetterstrand omkring med ett pysande raseri över att det rödgröna samarbetet straffat sig. Men det visste vi ju å andra sidan redan den dag Lars Ohly (V) klev på skutan.
Problemet är att hon tar ut hela sin ilska på Alliansen och Sverige. ”Ska regeringen lämpa över hela ansvaret på oss!?” fräser Wetterstrand och radar upp en salig blandning hätska politiska beskyllningar, samtidigt som hon ändå verkar putt över att Reinfeldt ännu inte kontaktat MP.
Man höjer på ögonbrynen. Är detta MP:s korrekta, sakliga språkrör som rönt så stort förtroende? Nu är det allvar. Om de rödgröna hamnat i samma läge som Alliansen hade de sökt stöd hos C och FP. Dessa hade inte fräst och spottat utan förstått och resonerat. Och så skulle säkert även Sahlin agera. Wetterstrand måste sansa sig. Nu.