Facebookgrupper, bloggar, hemsidor, loppisar. Engagemanget för de som drabbas av flyktingkrisen i Europa syns på alla håll och kanter. Det kan exempelvis handla om privatpersoner som själva samlar in kläder och prylar för att åka ner till de drabbade områdena och skänka, eller de som startat upp ett eget bankkonto för välgörande ändamål. Men hur bra är det egentligen att skänka till privata, oetablerade initiativ? Svenska kyrkan och Röda Korset i Uppsala ger sin syn på saken.
– Det är jättefint att så många vill engagera sig, det är mänskligt att vilja ge när man ser människor lida på olika sett. Men vi ser att det finns risker med de här privata initiativen också, säger Eva Pérez Järnil, insamlingsansvarig på Svenska kyrkans internationella arbete, som har kontor i Uppsala.
Ett av problemen är pengarna och hur de hanteras, menar Eva Pérez Järnil. Det finns ingen garanti för givaren om de privata initiativen inte har så kallade "90-konton", konton som kontrolleras av Svensk Insamlingskontroll. Där måste allt redovisas och rapporteras, så att man som givare kan vara säker på att pengarna används till det ändamål insamlingen handlade om.
Lokalkännedom är en annan fråga. Svenska kyrkan jobbar exempelvis i ett globalt nätverk, ACT Alliance, med lokala partners på plats.
– De känner lokalbefolkningen och kan analysera behoven och förutsättningarna. Utifrån det kan vi sedan svara för att genomföra de insatser som behövs, säger Eva Pérez Järnil, och fortsätter:
– Det kan också skapa väldigt mycket kaos och konflikt om man är många aktörer på samma ställe och om hjälparbetet är okoordinerat.
Vad gäller material så har Svenska kyrkan en grundregel att köpa material lokalt i stället för att frakta från Sverige.
– Dels så stimulerar man regionen, dels så minskar det konflikterna mellan lokalbefolkningen och nyanlända.
Andrea Hormazabal är kretschef på Röda Korset i Uppsala. Hon betonar också vikten av att alla form av engagemang är viktigt, men att man måste vara försiktig vid insamling av kläder och prylar som ska fraktas utanför Sveriges gränser.
– Det är väldigt många som vill ge kläder och vi märker att många privata initiativ har fått för mycket och har svårt att hantera det. Ibland samlar man kanske in kläder på de givandes omtänksamhet snarare än de drabbades villkor, säger Andrea Hormazabal.
Röda Korset har av flera orsaker inte valt att arbeta med internationellt klädbistånd.
– Bland annat slår det ut den lokala marknaden. Det är bättre att vi kan handla förnödenheter lokalt beroende på hur behovet ser ut. Det är en fin tanke att skänka kläder och prylar, men det som behövs är pengar och tid. Vi måste lita på de större organisationernas arbete, vi har stor vana att jobba i akuta katastrofområden, säger Andrea Hormazabal.
Både hon och Eva Pérez Järnil uppmanar till ett fortsatt engagemang hos privatpersoner, men där man snarare samlar ihop pengar och sedan överlåter de till en större organisation i stället för att göra det med egen hand.
– Det kanske är bättre att ha en loppis med gamla kläder och skänka pengarna man får i stället för att skicka kläderna – utan att veta om de kommer till rätt person, säger Eva Pérez Järnil.
– Är man privatperson kan man skänka exempelvis möbler och prylar till vår second hand-butik eller donera sin tid och bli frivillig hos oss, säger Andrea Hormazabal.