– Fattigdomen försvinner inte med en lag, säger Margareta S Paras, verksamhetschef för Uppsala Stadsmission.
Hon menar att de utsatta människorna finns kvar och att lagen bara skulle göra saken värre.
– En lagstiftning som förbjuder tiggeri är likställt med att kriminalisera fattigdom. Vad kan vara det brottsliga i att be en medmänniska om ett bidrag för att överleva?
LÄS MER: Uppsalas politiker om ett tiggeriförbud
LÄS MER: Tiggeriförbud i Sverige övervägs
Margareta S Paras menar att fokus bör ligga på att hitta långsiktiga lösningar för hur EU kan arbeta mot extrem fattigdom och skapa alternativ till tiggeri som försörjning.
– I våra verksamheter möter vi många EU-migranter som lever i hemlöshet i Uppsala. Vår erfarenhet visar att majoriteten av dessa rest hit i ren desperation för att hitta arbete för att kunna försörja sig själva och sin familj som ofta är kvar i hemlandet.
Paras anser att tiggeriet i sig inte är Sveriges eller EU:s största utmaning. Därför är förbud ingen lösning.
– Utmaningen ligger istället i att hitta långsiktiga lösningar för hur vi inom EU gemensamt bör arbeta mot extrem fattigdom och att åtgärda den utsatta situationen i hemlandet, säger hon.
Hans Swärd, professor vid socialhögskolan i Lund, tror inte heller på tiggeriförbud rent generellt.
– Det är bara ett sätt att sopa problemen med fattigdomen under mattan. Vi slipper se dem bara, säger han.
Han åberopar flera studier som nagelfarit tiggeriförbud som inrättats i Europa på 90-talet och menar att det är verkningslöst.
– Det man kunde se var att det var ineffektivt. Polisen hade inte tid eller resurser att lägga på att kontrollera tiggarna. Vi har ju lagar i dag som inte efterföljs, jag tänker på att man bara får vistas tre månader i landet utan tillstånd. Ingen följer ju upp om de stannar längre än så, säger Hans Swärd, som menar att ett förbud bara blir ett sätt att hitta en enkel lösning på ett komplext problem.
Regeringen överväger alltså att införa tiggeriförbud i Sverige och nu sneglar man på lagstiftningen i Norge och Danmark.
Man kan som i Norge låta kommunerna själva välja hur de vill göra. Vill man förbjuda lokalt är det okej. Men sedan 2015 är det bara en norsk kommun som valt att införa tiggeriförbud.
I Danmark däremot råder nationellt förbud, det är förbjudet att tigga aktivt på gator och torg. I Danmark får dessutom ideella organisationer inte heller ge härbärge åt människor som saknar danskt personnummer.
En tiggare kan dömas till straff på upp till sex månaders fängelse, men det vanliga är tio dagar.
LÄS MER: Fler tiggare på gatorna trots förbud
Ingrid Helmius, universitetslektor i rättsvetenskap vid Uppsala universitet, menar att det kan bli svårt med gränsdragningen. Hon ställer en rad retoriska frågor.
– Hur ska man formulera en sådan lag och hur ska den tolkas? Vilka får be om pengar på våra gator? Var går gränsen mellan en som ber om pengar för sitt uppehälle eller en annan - som kanske vill rädda tigrar?
– Alla förbud medför gränsdragningsproblem. Om man vänder på det och tvingar dem som ska tigga pengar, oavsett syfte, att söka tillstånd uppstår genast nya tolkningsfrågor. Man måste då som tillståndsgivande myndighet fråga vad som är poängen med insamlingen. Oavsett om det är Frälsningsarmén eller en tiggare, säger hon.
Ingrid Helmius tycker att hela förslaget andas populism.
– Detta är inte ett förslag som bottnar i omtanke med tiggarna, det är ett sätt att slippa se problemet i form av människor som ber om pengar för sitt uppehälle. Det är djupt obehagligt, rent politiskt.