Det måste väl ändå vara så att barn har fått det bättre? Det var i vart fall inte bättre förr. Världen utvecklas, vi åker snart flygplan till Mars och människor har kommit närmare varandra med all it-teknologi.
Det är min grundtes när jag sätter i gång med att ta reda på hur världens barn har det. Men ju mer fakta jag hittar, desto mer förskräckt blir jag.
Är jag blåögd som inte förstått omfattningen? Miljontals barn i världen svälter, saknar tak över huvudet, arbetar i stället för att gå i skolan och tvingas sälja sina kroppar. Eller är förklaringen att jag aldrig möter verkligheten?
Men kanske skulle jag resa till Uganda? Jag råkar hamna på den statliga turistbyråns hemsida där det står att landet är Afrikas pärla, att här finns vacker natur, bergsgorillor och vänliga människor.
Att man kan gömma sig bakom fina ord är inget nytt. I augusti hölls en workshop med representanter från Mellanöstern och Nordafrika på temat kroppslig bestraffning, anordnad av organisationen Save the Children. Man diskuterade former för hur länderna ska lyckas förbjuda barnaga. Kanske kom man en bit på väg, även om de flesta som deltog mest pratade om hur svårt det var med den juridiska processen.
Men hur illa är det för barnen? Jag ringer upp Johanna Wester, som är barnrättsinformatör för Unicef. Hon säger att från forskarhåll kommer rapporter om att jorden generellt sett har blivit en bättre plats att leva på, med betoning på generellt. En förklaring är att medelklassen i fattiga länder växer. Men de värst utsatta barnen och deras föräldrar har fått det ännu värre på grund av ökad ekonomisk orättvisa. Samma dag som det här skrivs, publicerar FN en rapport där det avslöjas att i drygt ett dussin länder är barns situation mycket sämre än vad man skulle kunna förvänta sig med tanke på ländernas ekonomiska ställning.
Man kan tro att Sverige är bästa stället att leva om man är barn, enligt rankningar som gjorts. Men FN:s barnkommitté, som följer upp barnkonventionens efterlevnad, kritiserar Sverige för att vi inte gör tillräckligt, även om resurserna finns.
I välbärgade länder är barndomen för de flesta ändå en skyddad del av livet, knappast en kamp, i så fall om mer tv-tid och datortid. Häromdagen hörde jag en
pappa hota sin son med en tv-fri kväll om han inte gick och lade sig tidigare.