Intresset i andra EU-huvudstäder är naturligt nog begränsat. Man vill inte öppna för en process som kan leda till att ännu fler medlemmar vill ha särlösningar. Ändå måste man utgå från att Cameron får någon framgång med sina propåer, så att han kan vinna den folkomröstning han själv ställt i utsikt. Inga andra länder vill att Storbritannien lämnar EU.
Detta gäller i hög grad också för Sverige. Vår roll i det nya läget måste därför, vad vi än tycker om Camerons utspel, vara att försöka underlätta en lösning som gör att Storbritannien stannar kvar i unionen.
Men vilka delar av samarbetet skulle kunna ingå i en uppsättning nya brittiska undantag? Storbritannien står utanför euron och deltar inte i Schengensamarbetet. Den inre marknaden är viktig för landet och även EU-motståndarna föreställer sig att man kan delta i denna också efter ett utträde. Blir det några förändringar så blir de sannolikt begränsade. Det kan ändå räcka för att Cameron ska vinna en folkomröstning – om han fortfarande är premiärminister efter 2015 – men säkert är det inte. Med fördragsändringar som varken tillfredsställer EU-anhängare eller EU-skeptiker kan folkomröstningen bli en omröstning om Cameron själv i stället.
Skulle en sådan omröstning sluta i ett nej så blir konsekvenserna stora. EU är inte en golfklubb som man lämnar genom att sluta betala avgiften. En ytterst omfattande katalog av regler och samarbetsklausuler måste förhandlas om. Och även om man förutsätter en viss välvilja från kvarvarande EU-länders sida så kan processen dra ut över flera år och få djupgående juridiska och ekonomiska konsekvenser, däribland också för Londons ställning som internationellt finanscentrum. Fördelarna med att tillhöra den inre marknaden upphör och måste vinnas tillbaka i en process som kan väntas bli mycket komplicerad. Slutresultatet kan bli att Storbritannien får en ställning som påminner om Norges eller Schweiz, där man är bunden till nästan allt som beslutas men inte kan delta när besluten fattas.
Men effekterna för Storbritanniens internationella ställning kan bli större än så. Landet har historiskt alltid haft ett särskilt nära förhållande till USA. Inte minst Camerons eget parti har varit angeläget om att kunna behålla denna roll. Men möjligheten att kunna göra det beror till inte så liten del på att Storbritannien också ingår i EU. Från amerikansk sida har man nyligen gjort klart USA:s starka intresse av att Storbritannien är en aktiv partner inom ett starkt EU. Också Storbritanniens förhållande till andra makter, som Ryssland och Kina, kommer att påverkas negativt om landet lämnar EU.
En särskild komplikation, som inte kan viftas bort, är den folkomröstning om självständighet för Skottland som troligen föregår en omröstning om EU-medlemskapet. Cameron, liksom ledarna för Labour och Liberaldemokraterna, kommer att argumentera starkt mot en skotsk utbrytning och räknar förmodligen med att vinna. Men vad händer om de räknat fel och ett självständigt Skottland stannar kvar i EU medan resten av Storbritannien går ur – eller om Spanien och Belgien som har egna problem med separatister stoppar ett skotskt inträde medan Storbritannien blir kvar?
Och vad händer med Storbritanniens ekonomi om Cameron om fyra eller fem år alltjämt håller på att förhandla om nya brittiska anslutningsvillkor utan att någon kan förutse resultatet? Håller koalitionen med Liberaldemokraterna för sådana påfrestningar? Kan det rent av visa sig att Camerons chanstagning spelar över regeringsmakten till Labour?