– Om man tänker att alla utsatta barn kunde vara ens eget barn blir livet lite vackrare och meningsfullare. Om man öppnar sin dörr och behandlar barnet som sitt eget, får man så mycket tillbaka, säger Amir Farhadi, när han och familjen tar emot oss hemma.
Han är ovanlig som tar emot ensamkommande flyktingbarn som fosterbarn. Majoriteten av de ensamkommande flyktingbarnen hamnar i stället i gruppboenden när de kommer till Sverige och söker asyl. I de kommuner som har en överenskommelse med Migrationsverket, sker placeringen oftast i HVB-hem, hem för vård eller boende.
Mer sällsynt är det med familjehemsplacering och om det sker, är familjen oftast släktingar till barnet. Fosterpappan Amir Farhadi tycker att många ensamkommande barn skulle må bättre av att bo i ett familjehem och han talar med värme i rösten om sina egna erfarenheter. Själv kom han som politisk flykting från Iran till Sverige för 25 år sedan. Efter att han själv bildat familj, började han och dåvarande hustrun att ta emot fosterbarn med invandrarbakgrund. Under åren har hans familj tagit hand om ungdomar som kommit från Turkiet, Kurdistan, Syrien, Iran, forna Jugoslavien och Sverige. Han har jobbat som fältassistent för ungdomar och som vårdare på rättspsykiatriska kliniker. Nu arbetar han på ett transitboende för ensamkommande flyktingbarn i Uppsala.
Hans stora familj består i dag av fyra egna barn, hustrun Irina Farhadi, bonusdottern Tanya Vasylchuk och 23 vuxna fosterbarn, som numera lever sina egna liv med jobb och familj. Amir Farhadi berättar stolt att det har gått bra för alla fosterbarnen och räknar upp några av de yrken de utbildat sig till: läkare, ingenjör, plattsättare, snickare, socionom och fastighetsmäklare.
– De hade en trasslig uppväxt bakom sig och betraktades som värstingar. Men det dröjde inte länge förrän de blev en tillgång för samhället och började betala skatt. På ytan var de problembarn men på insidan var det fantastiska individer med en enorm utvecklingspotential. De mådde bra av att få lämna institutionsboendet och leva i en familj med tid och engagemang, säger han och fortsätter:
– Jag menar inte att all institutionsplacering är dålig. Men det finns HVB-hem som fungerar som ett växthus för framtida kriminalitet, utanförskap och drogberoende.
Vi sitter i vardagsrummet hemma i femrumsvillan i Vattholma med en del av den stora familjen. Alla är samlade denna vardagskväll utom de vuxna fosterbarnen som bor utspridda i landet. Hit till Vattholma kom 15-årige Yasim Mohammad från Somalia strax före jul. Då hade han först bott i ett transitboende i väntan på en kommunplacering. Han fick uppehållstillstånd efter åtta månader i Sverige och sedan en dryg månad tillbaka går han i en integrationsklass för flyktingelever på Eriksbergsskolan i Uppsala. Yasim Mohammads farliga resa bort från hemlandet började för två år sedan. Föräldrarna ska ha anlitat människosmugglare för att rädda honom undan ett liv som barnsoldat. Han bodde då i närhet av staden Mogadishu men annars vet Amir Farhadi inte så mycket om hans bakgrund. Och Yasim Mohammad vet inte själv var hans biologiska familj befinner sig i dag.
– Han har inte berättat så mycket. Han behöver få känna att han inte måste. Egentligen har han inte landat mentalt här i Sverige, bara med kroppen. Där han kommer ifrån är det som helvetet på jorden, det tar tid att vänja sig vid vad som är normalt, säger Amir Farhadi.
När Yasim Mohammad smugglades från Somalia kom han först till Grekland där han stannade en tid. Slutligen landade han på Arlanda flygplats där han sökte asyl. Utan id-handlingar visste ingen vem han var. För att uppskatta hans ålder, använde Migrationsverket handleds- och tandröntgen. Under samtalet har Yasim Mohammad suttit i sitt rum och spelat dataspel. Men efter en stund kommer han in i vardagsrummet och berättar, med de ord han kan, att han trivs bra i skolan.
– Allt är bra här. Jag gillar skolan och trivs, säger han.
På sin fritid gillar han att spela fotboll och han är med i Vattholma fotbollslag. Och så är han en fena på robotdans, berättar Amir Farhadi.
– Han ser ut som Michael Jackson när han dansar, han är riktigt duktig. Fotbollen ligger också för honom. Man ser att han inte bara leker med bollen, han tänker strategiskt också. Över huvud taget tror jag att sport är räddningen för många ungdomar som har det svårt. För Yasim är det ett sätt att komma in i det svenska samhället, säger Amir Farhadi.
I hemlandet fick Yasim Mohammad inte gå i skolan. Han var däremot tvungen att gå i en koranskola, där religiösa regler och hård disciplin dominerade. Men där lärde han sig inte läsa och skriva. I Sverige har han fått börja från början med allt. Nu har han bott här i 13 månader och drömmer om att bli bilmekaniker. I Somalia hjälpte han sin pappa med bilar. Han vet att han har en framtid här och hans nya familj kommer att stötta honom i allt.
– Jag har alltid behandlat mina fosterbarn som mina biologiska barn. Jag kan snacka med dem och de vet att de kan lita på mig. Än i dag har jag nära och regelbunden kontakt med alla, jag finns kvar för dem, fast de flyttat, säger Amir Farhadi.
Hans egna barn har betraktat de många fosterbarnen som sina syskon. Dottern Anahita Farhadi, i dag 23 år, tycker mest att det varit kul.
– När jag var liten längtade jag efter en storebror, någon som kunde ta hand om en, säger hon.
Dottern Parisa Farhadi, 21, säger att det haft sina för- och nackdelar.
– Det har mest varit bra men ibland var det jobbigt, som när vi tjafsade om småsaker, sånt som alla syskon gör. Man fattade inte att de hade haft det svårt innan, säger hon.
Lillbrorsan Arash Farhadi, 19, minns att han tyckte om att alltid ha någon äldre bror att leka med.
– Jag märkte inte av någon konkurrens, säger han.
Amir Farhadi återkommer flera gånger under intervjun till hur fina och skötsamma ungdomarna varit och hur det kommer sig att alla känt sig välkomna.
– Med tid och engagemang kan man rädda en individ och då känns det bra här inne, säger han och pekar mot hjärtat.
Dottern Anahita Farhadi instämmer:
– Tänk om fler kunde sluta leva i sin lilla bubbla och bjuda mer på sig själva, säger hon.
Helt problemfritt har det dock inte alltid varit, Amir Farhadi beskriver det som att han många gånger fått uppfostra killarna på nytt. Men han tycker att det är lätt att ta hand om pojkar, bara ett av fosterbarnen har varit en tonårstjej. Amir Farhadi har inga planer på att sluta ta emot fler tonåringar i sitt hem. Visserligen har han inte samma ork som förr. Men mestadels känner han sig yngre än sina 54 år.
– Jag har alltid jobbat med ungdomar och många säger att jag är som en 20-åring till sättet. Jag skämtar mycket, tar livet med en klackspark och lever efter mottot att göra gott för andra.
Han motiveras av att det gått bra för alla fosterbarnen. Och när han tänker på alla sina barn blir han bara glad.