Antalet hemmasittare har nästan tredubblats i Uppsala på fyra år. Och antalet elever som ligger i riskzonen för att bli hemmasittare ökar också kraftigt. Trenden ser likadan ut i hela landet.
Svar just nu
Antalet hemmasittare ökar stort. Sedan 2018 har de nästan blivit tre gånger fler i Uppsalas kommunala skolor. Andelen elever som är borta så mycket från skolan att de riskerar att bli hemmasittare växer också kraftigt.
Skolverket har inte fört någon nationell statistik historiskt över skolfrånvaro. Men att fenomenet med hemmasittare vuxit stort de senaste 10-20 åren är alla överens om.
– Den mest bidragande orsaken är troligen skolrelaterad, säger Martin Karlberg som är universitetslektor i didaktik (läran om lärandet) vid Uppsala universitet.
– För det första är dagens betygskrav otydliga, vilket stressar en del elever – man upplever att man aldrig blir klar utan alltid kan jobba lite till mot några diffusa mål. För det andra har undervisningen blivit väldigt individualiserad, på så sätt att eleverna själva ska klara att själva planera, genomföra och utvärdera sitt eget lärande.
Är barn och ungdomar mogna att klara det?
– Många är inte det. Herregud, jag är 54 och skulle ha svårt med det vissa dagar! Och går man runt i skolan och känner att man inte kan leva upp till kraven är det ju inte så konstigt att man inte vill vara där.
Fanns ens hemmasittare på exempelvis 1980-talet?
– Kanske några, men det var inget man hörde talas om. Jag gick i gymnasiet på 80-talet, då fanns en tjej som blev utbränd men det är det enda fallet jag känner till under hela min skolgång.
Vid sidan av det personliga lidandet blir kostnaderna för samhället stora när barn inte klarar skolan. "Beräkningar visar att de som inte klarar skolan och inte kommer in i arbete kostar 10-25 miljoner per person under ett liv", säger Martin Karlberg.
Vilka blir hemmasittare?
– En stor grupp är de med npf (neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som adhd eller autism). De har ofta extra svårt att själva ta ansvar för sitt lärande utan behöver i stället rutiner, tydlighet och förutsägbarhet. Många av dem skulle må bra av mindre klasser med mer stöd.
Borde fler elever alltså gå i mindre specialklasser?
– Jag tror det. Den missriktade omtanken att inkludera alla gör att en del elever inte får det stöd som de bara kan få i liten grupp. Och en del elever skulle ju känna sig mer inkluderade i en grupp på 8 än en klass på 28.
Vill hemmasittarna vara i skolan?
– Ja, i stort sett alla. I forskningsstudier säger många att de vill gå till skolan och vara som alla andra för att de tycker att situationen är jättejobbig. Det har hävdats att elever blir hemmasittare för att de spelar dataspel hela nätterna. Men det är snarare tvärtom: de är hemmasittare och försöker hitta något för att glömma sin situation.
"När man märker som förälder att ens barn inte vill gå till skolan behöver man ta kontakt med skolan tidigt och fråga: vad kan vi föräldrar göra och vad kan ni i skolan göra", säger Martin Karlberg.
Hur mår hemmasittarnas föräldrar?
– Inte särskilt bra. Många är under stor stress eftersom de får slita hårt på flera plan och 25 procent av alla föräldrar till hemmasittare går in i väggen. Har de otur möts de av skolor och omgivning som är oförstående och säger att man måste vara strängare och peka med hela handen. Men i det läget har man som förälder ofta försökt allt och varit strängare än man vill vara.
Har skolan misslyckats om så många elever inte klarar att gå dit?
– Ja, det tycker jag. Och tyvärr är det vi forskare som i viss utsträckning vilselett praktiken. Vi har haft många förslag om inkludering och hur undervisningen ska vara intressedriven. Det har varit en del välmenande men tokiga idéer, ofta utan forskningsstöd.
Kommer skolan gå tillbaka till mer strukturerad undervisning?
– Ja. Man börjar redan se en sådan trend. Men ingen vill ju tillbaka till 40-talets katederundervisning med hård disciplin, samtidigt som vi inte får hamna i andra diket där man ser på kunskap som något som bara kan googlas fram.