"Den 2/11 förra året ändrades livet för alltid.
En familj krossades. En pusselbit tog ifrån oss – för alltid. När det som man aldrig tror ska hända en själv, speciellt inte på ett sätt som inte ens är uppfunnet på film plötsligt drabbar en, så är FÖR ALLTID väldigt länge.
Den kvällen krossades en familj med fru, barn, barnbarn, svärson och svärdöttrar. Syskon med familjer, vänner, kollegor. Alla påverkades. Vår trygga tillvaro rasade samman. Han som i hela sitt liv ägnat sig åt att ta hand om andra, funnits, kramats, älskat, sett, bekräftat, samtalat. Allt det försvann inom loppet av några sekunder.
Kvar finns minnen, roliga, frustrerande, kärleksfulla. Hans barnbarn, de kommer till slut ha allt för bleka minnen av den närvarande och kärleksfulla morfar/farfar de hade. De fick minst 25 år för lite. Vi fick alla minst 25 år för lite.
Vi togs ifrån en naturlig död. Chansen att säga adjö. Att säga tack. Att skapa fler minnen. Allt för en annan mans val av plats och för bristande säkerhet i en lokal. Det här ska aldrig mer hända. Ingen annan ska behöva gå igenom den sorg vi bär på. Ingen ska någonsin behöva bära på den sorg som de anhöriga till mannen som hoppade förmodligen känner. Ingen.
Den kvällen förlorade vi en man som vi älskade. En make, pappa, morfar, farfar, svärfar, bror, svåger, morbror, vän och kollega. Den bästa man kunde ha, med sina mänskliga brister men främst med sitt enorma hjärta.
Vi firade hans 60-årsdag på en kyrkogård. Det är jävligt fel. Så fel – för en man som var så rätt. En man som alla borde ha turen att ha i sitt liv."