Den gnisslande dörren till dagcentret Crossroads i Librobäck öppnas och stängs hela tiden. Där kan hemlösa EU-medborgare äta frukost och tvätta sig och sina kläder. Vi letar efter Doinita och Oliver Luca från Rumänien som UNT har träffat två gånger tidigare, första gången i november förra året. Nu har de för första gången med sig alla sina sju barn och vi undrar hur de har det. Den här morgonen är de inte på Crossroads, så vi letar vidare och hittar dem utanför Systembolaget på Dragabrunnsgatan tillsammans med de fyra yngsta barnen.
Mamman Doinita Luca sitter på marken klädd i en för stor grårutig rock och med en värmande filt över benen. Klockan är tio och de har just varit på McDonalds och ätit hamburgare. Barnen säger att de får äta sig mätta varje dag. På kvällarna kommer ofta folk med mat till parkeringen där de bor, annars köper pappa Oliver något på Ica.
Emanuel är 4 år, Marta 6 år, Olivia – med en tomteluva på huvudet – är 8 år och Lavinia 13 år. I den röda minibussen som står parkerad en bit bort sitter sönerna Lucian 24 år och Cristinel 16 år. Den 21-åriga dottern Rebecka är ute och tigger.
För Doinita Luca känns det bättre nu när hon har alla barnen nära sig, särskilt de yngre.
– Nu är jag inte orolig för att de gråter efter mig, säger hon.
Det ryker ur munnen på henne i den kyliga luften.
13-åriga Lavinia skrattar till och säger att hon har det bättre här.
– Det var inte bra när vi var hemma utan henne, vi längtade, säger hon och tittar kärleksfullt på sin mamma.
– Ja, de har det bättre här med oss, säger pappa Oliver.
Doinita drar in mer pengar eftersom många känner igen henne, så det är maken Oliver som passar barnen på dagarna. Han säger att de tänker stanna här nu.
– Här är allting mycket bättre. Man kan försörja barnen, det har vi inte möjlighet till hemma. Det finns inga jobb för oss romer. I Rumänien har vi inga pengar att köpa mat för. Vi har ingenting, säger han med eftertryck.
De tänker att de kanske får hjälp med boende och skola här i Sverige. Annars fortsätter de som nu.
När vi vill fotografera familjen blir Doinita orolig för att de sociala myndigheterna ska ta barnen ifrån dem om de ser dem i tidningen. Socialtjänsten får in många orosanmälningar från allmänheten om barn som bor i bilar, de har just nu en extraresurs för detta. Anmälningarna har resulterat i bara ett omhändertagande.
– Den generella bilden är att föräldrarna värnar sina barn och det finns ingen anledning att omhänderta barnen, säger kommunens kommunikationsstrateg Helena Thorén-Lindqvist.
Antalet tiggare varierar i Uppsala. Enligt Uppsala stadsmission kommer just nu 40–100 till deras dagcenter Crossroads varje dag. Av dem är ungefär tio barn.
Nu har även ett natthärbärge öppnat i Ulleråker.
– 40 platser är en fördubbling jämfört med förra året. Det är svårt att uppskatta behovet. Kanske kan vi inte hjälpa alla samtidigt, säger Helena Thorén-Lindqvist.
Oliver Luca har hört talas om det nya härbärget, men inser att sängarna inte räcker till alla. Han funderar över om hans familj kanske kan bo där varannan vecka, men de oroar sig för att barnen ska bli sjuka om de växlar mellan ett värmt härbärge och en kall bil.
Men kan ni sovia i bilen om det blir riktigt kallt?
– Ja, jag vaknar ofta och startar bilen och värmer upp den, svarar han.
Enligt socialtjänsten har en kommun skyldighet att ta hand om de akuta problemen, särskilt när det rör sig om barn och unga.
– Men om antalet EU-migranter ökar blir det svårt att hantera. Trots allt är det här en fråga man måste jobba med på ett nationellt plan och via EU, säger Anders A Aronsson (FP), ordförande i socialnämnden för barn och unga.
Är det akut när barn sover i bilar på vintern?
– Det bedöms från fall till fall av en socialsekreterare, men generellt är det inte bra att barn bor i bilar på vintern, svarar han.
Anders A Aronsson betonar att EU-migranterna inte är flyktingar och kommunen inte är skyldig att ordna permanent bostad och skolgång. Han tillägger att politikerna har en skyldighet gentemot kommunmedborgarna också.
– Det flödar inte av pengar. Jag har inga bra svar. Det här är ett dilemma.
EU-medborgarna får vara i ett annat EU-land i tre månader medan de söker jobb. Många av romerna har dock låg utbildningsnivå och därmed dåliga framtidsutsikter. Under tiden de vistas i landet ska de inte ligga samhället till last, enligt Leif Klingensjö, samordnare för lärande och arbetsmarknad på Sveriges kommunen och landsting, SKL.
– Och efter tre månader har de inte rätt att vara kvar om de inte fixat försörjning, men det är nästan omöjligt att kontrollera förstås, säger han.
Om barnen ska få gå i skolan är en fråga som Leif Klingensjö passar på. SKL ska göra en djupare analys av det. Dessutom har regeringen tillsatt en samordnare som ska utreda hela situationen för utsatta EU-medborgare.
Oliver Luca har parkerat minibussen utanför museet Biotopia i Luthagen. Där inne jobbar naturpedagog Anna Lagerqvist. Hon har blivit vän med de romska barnen som är här dagligen och tittar på djuren och pysslar. Oftast är de inte fler än sju åt gången. När UNT kommer med en tolk, Jadwiga Markiwska, tar Anna Lagerqvist tillfället i akt att med hennes hjälp säga till Oliver Luca att någon vuxen alltid ska vara med och att besökare inte längre får låna en dator. Sedan skrattor hon och ber tolken översätta att han har världens gulligaste ungar.
13-åriga Lavinia Luca gick i skolan i Rumänien, men bara en period.
– Jag hoppade av för vi hade inte råd att betala skolmaten, berättar hon.
Hon saknar att skriva, läsa och prata med kamrater och hoppas få gå i svensk skola.
– Jag vill inte bli som mina föräldrar som inte har någonting. Jag vill ha en utbildning. Jag vill bli sjuksköterska.
Barnen pratar och sjunger medan de målar med vattenfärger. Anna Lagerqvist frågar vad de önskar sig i julklapp.
– Choklad svarar Marta och Emanuel.
– Ett hus, svarar Olivia.
Oliver Luca säger att de ska fira julen i sina bilar.