Facit skiljer ond från god
Det var någon gång i början av nittiotalet, jag gjorde lumpen och vi åkte buss genom norra Norrland.
Foto:
Jag minns att jag såg med ett nytt intresse på det övergivna lägret. Att jag försökte föreställa mig hur det hade varit där. Fyllde det med hukande män i grå kläder, en kulspruteskytt i det ensamma vakttornet.
Jag skriver de här raderna i Berlin. Min lägenhet ligger i det forna Östtyskland. Huset är renoverat under DDR-eran. All stuckatur är borta, fasaden grå och avskalad. Bara de pampiga dörrarna till lägenheterna vittnar om något annat.
Jag kan inte låta bli att undra vad som utspelat sig i den här lägenheten det senaste århundradet. Vem bodde här när nazisterna marscherade på gatan utanför? När de allierades bomber pulveriserade stora delar av staden? Och sedan, under den alltmer tröstlösa kommunismen? Angivare? Angivna?
Men platsen är stum. Den besvarar ingen av mina frågor. Det var samma sak när jag några år efter att kanonerna tystnat gick genom det sönderskjutna Sarajevo. Jag satte mig på bron där de skott som inledde första världskriget föll. Men det fanns inget som tydde på att det var startpunkten för miljoner och åter miljoner människors död. Det var en vacker bro bland andra vackra broar.
Ondskan som idé är så djupt etablerad i vår föreställningsvärld, att jag har tänkt att den måste vara i det närmaste fysisk förnimbar även i sin frånvaro. Att vinden ska sucka i träden och färgerna vara lite blekare på sådana platser.
Så är det naturligtvis inte. Platsen bryr sig inte mer om människorna än vad den gör om fjärilarna eller en förbiilande vind.
Men med en sådan föreställning om ondskan blir den svår att förstå även i övrigt. Det är i efterhand som den framstår som så monumental. För dem som levde i exempelvis Nazityskland, och inte själva förföljdes, gick livet vidare. Den gladlynte grannen, som var domare, fortsatte att gå till arbetet. Den försynte polisen vid kolonilotten likaså.
Ingen omstörtande förändring, men en förskjutning. En förskjutning man var tvungen att anpassa sig efter. Men livet fortsatte. Såväl polisen som domaren knöt måhända näven i fickan, men jobb är jobb och det fanns familjer att försörja.
Hade nazisterna invaderat Sverige hade de uppskattat de där interneringslägren. De hade bara behövt åka till de där lägren, lastat kommunisterna i godsvagnar och skickat dem till Auschwitz.
I efterhand hade de svenska tjänstemännen anklagats för att vara medskyldiga till att hundratals Anderssonar, Petterssonar och Lundströmar hade mördats för att de hade fel partibok. De skulle ha svarat att de bara följde reglerna och verkställde beslut. De hade inget ont uppsåt. Att det var en annan tid och inte så enkelt.
För det är ju först efteråt som allting är enkelt och de onda är onda och de goda är goda. När allting redan är alldeles försent.
Så jobbar vi med nyheter