En fastighetsmäklare berättar för Aftonbladet (18/5) att mer än varannan bostadsaffär i Stockholm kan ha föregåtts av fusk. Det vanligaste fusket går till så att budgivningen riggas, att bulvaner sätter fart på prisuppgången eller att vissa bud helt och hållet är fiktiva. Risken är minimal för mäklaren själv då det mycket sällan går att bevisa felaktigheterna. Några få mäklare prickas för detta varje år och nästan ingen förlorar sin licens.
Fusket är i sig ett tecken på en bostadsbubbla i Sverige. Villor och bostadsrätter i storstäderna säljer sig nästan själva när utbudet är litet, efterfrågan stor och räntan ligger på bottennivå. Frestelsen att ta ut extra pengar genom att hetsa budgivarna blir ibland övermäktig, nu liksom under åren innan den förra kreditkrisen 1992.
Hur mycket mäklarfusket har bidragit till att kvadratmeterpriset för bostadsrätter i Stockholm passerat 80 000 kronor, eller till att hushållens skulder passerat 3 000 miljarder, är förstås omöjligt att säga. Men allt som trissar upp priserna bidrar till att blåsa upp bubblan. Under alla omständigheter är det dags att göra något.
I veckan inledde finansmarknadsminister Per Bolund (MP) samtal med oppositionen om ett amorteringskrav för bolånetagare. Han vill alltså ta vid där Finansinspektionen misslyckades och stifta en lag om amorteringskrav ned till 50 procent av bostadens värde, allt för att skapa en krockkudde som begränsar kreditförlusterna vid ett prisfall. Genast fick han också positiva svar från allianspartierna, i första hand M och FP. En amorteringslag behövs, anser man.
Amortering är bra som princip, men en tvingande lag har uppenbara nackdelar. Alla ska betala lika mycket och hushållen måste prioritera de säkra bostadslånen framför kortfristiga lån utan säkerhet. Dessutom blir det problem för dem som ska köpa sitt första boende. Rörligheten på bostadsmarknaden kommer att minska ytterligare, i ett läge när vi redan har en reavinstskatt och en hyresreglering som verkar i samma riktning, att folk blir kvar i sitt boende.
Amorteringslagen är det som är politiskt möjligt just nu. Det allra bästa vore förstås om räntan långsamt höjdes till normalläge igen, att det åter skulle vara förknippat med en kostnad att skuldsätta sig. Men räntan sätts ju av den självständiga Riksbanken så detta är ingen framkomlig väg. Men vänta nu. Politikerna har faktiskt ett alldeles eget räntevapen.
Varje år betalar statskassan ut cirka 30 miljarder kronor i ränteavdrag, 30 procent av hushållens räntekostnader. En avtrappning av ränteavdraget skulle ha precis samma effekt som en räntehöjning, stigande räntekostnader och en avmattning på bostadsmarknaden när dessa räknas in. Kommer inte på fråga, säger alla rikspolitiker utom Jonas Sjöstedt (V), och ger intryck av att genomsnittshushållen skulle se tusenlapparna flyga bort.
Men det är bara en procent av svenskarna som får ränteavdrag på över 30 000 kronor, 2 500 kronor per månad. De 20-30 procent av hushållen med starkast ekonomi tar hem en stor del av bidragen medan de fattigaste inte får någonting. För skiktet däremellan handlar det om i genomsnitt några hundralappar i månaden i avdrag.
Reformen introducerades när ränteläget var högt med syftet att vanliga löntagare skulle ha råd med ett eget boende. Det var länge sedan detta var ett godtagbart skäl för ränteavdrag. Nu gäller det i stället att få hushållen att låna mindre och eftersom avdragen är så ojämnt fördelade och räntenivån obetydlig är tiden att göra en utfasning nu. Kostnadsökningen skulle knapp bli märkbar för de allra flesta och unga skulle kunna skaffa sitt första boende till ett rimligare pris.
Svenskarnas samlade bostadslån ökar med 130 miljarder kronor varje år, vilket alla vet är en ohållbar situation. Att då inte vilja röra de 30 miljarderna i bidrag är ett oansvarigt röstmaximerande och brist på politiskt ledarskap. Samtal över blockgränsen om bostadspolitiken har nu inletts, se nu till att de också ger konkreta resultat.