Under några dagar hösten 1972 blev polisen i Trelleborg överösta av samtal från oroliga föräldrar. Anledningen: Deras barn var rädda för varulven som sedan en tid tillbaka smugit omkring i skogarna utanför skolan. Samtalen till polisen kommer också från vuxna personer som har sett underliga gestalter på gator och i tvättstugor. Några veckor senare hade hysterin dämpats. ”I dag ser ju många mer eller mindre ut som varulvar, med långt hår och skägg.” sade en polis till Trelleborgs Allehanda i samband med att ärendet lades ner. Kanske hade den där varulven egentligen inte funnits. Kanske hade det mest varit en otäck fantasi som uppkommit av den skräckfilm som visades på SVT tidigare på året.
44 år senare råder clownskräck, inte bara i Trelleborg utan också i Uppsala, Sverige och världen. Hundratals samtal har de senaste dagarna kommit in till polisen runt om i Sverige om otäcka figurer i clownmasker och med knivar. Men trots de många clownlarmen är det få händelser som faktiskt har renderat i utredningar.
– Vi kan inte springa och dadda överallt, sade Ewa-Gun Westford, poliskommunikatör i region Syd till TT på tisdagen.
Men det finns en väsentlig skillnad mellan en vandringssägen som den om varulven i Trelleborg och den clownskräck som just nu råder. Det menar Tommy Kuusela, forskningsarkivarie på Institutiet för språk och folkminnen i Uppsala.
– Den stora skillnaden är att nu finns det personer som uppmanas att ta fasta på rykten och agera efter det. Nu uppges det att det finns grupper som ger sig ut med clownmasker och skrämmer folk. Det kallas för ostensiv handling, när rykten eller sägner ger upphov till handling och inte tvärt om. Liksom fakta kan bli berättelser, kan också berättelser bli fakta.
En annan skillnad mellan då och nu när det kommer till skräckhistorier, sanna eller osanna, är hastigheten med vilken historien sprids. Med hjälp av internet och sociala medier kan historier nå många människor väldigt snabbt och få stora proportioner, menar Tommy Kuusela. En gemensam nämnare för många rykten och vandringssägner som får stor uppmärksamhet är att de ofta berör ämnen som ligger i tiden.
– Om man tar det klassiska exemplet med råttan i pizzan så uppstod den när pizzerior och kinarestauranger var något ganska nytt. Den bygger på fördomar och kanske till och med viss rasism. De här sakerna handlar nästan alltid om saker som många är rädda för just då, säger Tommy Kuusela.
Att just clownen har fått figurera som en skräckfigur är inget nytt. Redan under 80-talet spreds rykten om mördarclowner i färgglada skåpbilar i USA och Storbritannien, enligt Tommy Kuusela. Och att känna rädsla inför clownens utseende är egentligen inget konstigt. Det menar Thomas Ågren, forskare på Institutionen för psykologi på Uppsala universitet.
– Clowner är något som många blir rädda för i och med att de har ett onaturligt ansiktsuttryck och det är vi människor känsliga för. När man är barn lär man sig mycket genom att titta på sina föräldrars ansikten. Om något händer, till exempel om barnet hör ett starkt ljud eller utsätts för en ny händelse, kollar barnet på sina föräldrars ansikten för att se hur föräldrarna hur de reagerar, säger Thomas Ågren och fortsätter:
– Clowner har väldigt överdrivna ansiktsuttryck och det fungerar bra på till exempel en cirkus där det finns en tydlig kontext. Men när man tar bort det från sitt sammanhang kan det upplevas som otäckt.