"Ett stort problem är att många föräldrar har starka åsikter och bestämmer mycket kring det digitala utan att ha någon egentlig kunskap kring vad barnen gör där", säger Micke Gunnarsson, pedagog, föreläsare och författare som specialiserat sig på föräldraskap och digitala medier kopplat till barn och unga.
UNT har i ett par artiklar berättat att bråk och hot är vanligt bland barn och ungdomar på sociala medier. Att bilder och texter som är mer eller mindre kränkande sprids är också en realitet i många ungas vardag. Så hur ska man som förälder agera för att hjälpa sitt barn, både från att bli utsatt och att utsätta andra?
– Ett stort problem är att många föräldrar har starka åsikter och bestämmer mycket kring det digitala utan att ha någon egentlig kunskap kring vad barnen gör där.
Det säger Micke Gunnarsson, som är pedagog, föreläsare och författare och som specialiserat sig på föräldraskap och digitala medier kopplat till barn och unga.
Hur menar du?
– Jag kan ta ett eget exempel. Jag blev så irriterad på att min son inte kom när maten var klar att jag drog ur datorsladden. Först då fick jag veta att han satt och spelade en livematch i ett spel på Sverigemästarnivå. Om han hade spelat en vanlig fotbollsmatch hade jag ju aldrig sprungit in på planen och dragit honom därifrån. Men med det digitala har vi ofta så dålig koll.
Hur ska man få koll då?
– Prata med barnen. Ställ frågor: Kan jag få sitta med när du spelar? Berätta vad som är så kul? Kan du visa mig någon bild du fått på Snapchat? Var nyfiken! Har man en negativ inställning och drar ur sladden eller hotar med mobilförbud så kommer barnen inte att vilja dela med sig. Om man som förälder vet för lite blir man lätt vettskrämd och då är det svårt att få barnens förtroende.
Vettskrämd?
– Ja, säg att ett barn kommer hem och berättar om en kränkande bild som skickats. Om jag är vuxen utan koll skulle jag vettskrämt kunna säga "Jag har ju sagt att Tiktok är dåligt, du får inte vara där!". Då skuldbelägger man barnet, trots att barnet i det här fallet är ett offer. Risken är att barnet inte vill berätta nästa gång. Men är man i grunden positivt inställd och nyfiken kan man prata om det här och det blir lättare att dra gränser.
Vilka gränser ska man dra?
– Det är en omöjlig fråga. Ta frågan om skärmtid. Skärm kan ju vara allt från skolarbete till att umgås med kompisar till spel. Man får försöka se helheten.
Ska man sätta upp regler för hur man beter sig i sociala medier?
– I grunden handlar det om vilka förebilder vi vuxna är för barnen. Vad säger vi hemma vid matbordet om grannen? Pratar vi respektfullt om andra utan en massa tyckanden hit och dit? Om du har lätt för att döma och snacka skit om folk kommer du att göra det på sociala medier också.
Men bakom en skärm är det väl lättare att skriva taskiga saker?
– Ja, och där är barn och vuxna lika goda kålsupare. På sociala medier går det också lätt bortom ens kontroll. Det som förut var ett bråk mellan några få personer på skolgården kan bli ett drev som flera skolor kan gå in i. Proportionerna blir orimliga. Därför är det bra att veta hur man ska agera om något händer.
Vad behöver man veta?
– Om man blir utsatt ska man spara bilder eller ta skärmdumpar, ifall man behöver göra en polisanmälan. Man ska också vara medveten om att om man skickar en bild eller kommentar kan spridningen bli bortom ens kontroll.
Bör man förbjuda barnen att ha vissa appar?
– Alla åldersgränser är rekommendationer, man måste bedöma varje barn för sig. Man ska veta att det kan skapa ett visst utanförskap att säga nej till en app, för det är så mycket som pågår i det digitala. Engagera dig i stället och var med ditt barn på resan.
Micke Gunnarsson är pedagog, föreläsare och författare som specialiserat sig på föräldraskap och digitala medier kopplat till barn och unga.
Ska man be att få läsa till exempel chattkonversationer?
– Jag tycker inte det. Det handlar om integritet och förtroende. Har du inte byggt in tillit i relationen utan i stället ska försöka övervaka med tekniska grejer finns risk för en tvärtom-reaktion. Men är det väldigt allvarliga saker måste man kanske göra vissa övertramp.
Om man misstänker att ens barn utsatts för något på sociala medier, vad gör man då?
– Då hade jag satt mig ner med mitt barn och sagt att jag har en oroskänsla eftersom jag märker att du inte mår bra efter att du varit inne på chatten. Eller vad det nu kan vara.
Och om man får veta att ens barn utsätter andra?
– Då måste man också kommunicera. Gå inte på första känslan – att du blir så förbannad, att nu blir det mobilförbud – utan ta några djupa andetag och sätt dig in i vad som hänt. Man ska också komma ihåg att barn är just barn och att vi inte får ha orimliga krav, utan måste möta barnen där de är.