Häromdagen kunde UNT berätta att man hittat rester av den meteorit som 7 november i fjol slog ner nära byn Ådalen i Enköpings kommun. Innan den kom in i atmosfären var den en meter i diameter, men efter att ha bränts ner i atmosfären var den knytnävsstor.
– Det här är jättespännande. Det är första gången på 66 år som en meteorit hittas i Sverige, säger Eric Stempels, astronom vid Institutet för rymdfysik vid Uppsala universitet, som deltog i sökandet efter rymdstenen.
Det som hittats är millimeterstora delar. Var är den största biten?
– Vi har letat noggrant i omgivningarna men inte hittat den. Det kan bero på att någon annan hittat den, ingen har dock hört av sig. Eller så har den studsat iväg en bra bit, vilket sådana här stenar kan göra eftersom de slår i marken i en hastighet av cirka 100 meter per sekund. Men vi har ju som sagt letat noga. Jag vet inte vilken teori jag ska tro på.
Vad hade hänt om den träffat ett hus?
– En knytnävsstor sten kan göra ganska stor skada. Det har hänt att liknande meteoriter går igenom hustaket ända ner till bottenvåningen eller borrat hål genom biltak. Det sker massor av såna här meteoritnedslag varje år på jorden, men den del där människor bor är ju väldigt liten så man behöver inte vara rädd.
Det här var inte första gången som en meteorit slog ner i närheten av Enköping?
– Nej, den 1 januari 1869 hörde invånarna i Hässle utanför Örsundsbro ett vinande och sedan föll över hundra små stenar ner över de snöklädda åkrarna. Det blev ett startskott för meteoritforskningen i Sverige, inte minst på Uppsala universitet.
Det finns ju betydligt större rymdstenar, så kallade asteroider. Hur stor var den som dödade dinosaurierna?
– Den var flera tiotals kilometer i diameter. Sådana nedslag inträffar bara tiotals gånger under jordens livstid. De har global påverkan och kan orsaka en nukleär vinter som är lång och mörk. När de är så stora är atmosfären inte mycket till hjälp i att göra dem mindre. Ett välkänt exempel är asteroiden som slagit ner i Sverige var den i Siljan, för cirka 380 miljoner år sedan, och den var kring 5 kilometer stor.
2018 åkte en asteroid stor som en fotbollsplan förbi jorden på ett avstånd halvvägs till månen. Men den hade man ingen koll på innan?
– Nej, den var för liten för att kunna upptäckas tidigare. Det låter kanske som att den var nära oss, men avståndet mellan jorden och månen är långt. Att så stora asteroider åker så nära jorden är relativt vanligt, men risken att de ska träffa jorden är liten.
Hur stora rymdstenar har ni astronomer koll på i förväg?
– De måste vara flera hundra meter i diameter. Det finns ett antal objekt som är relativt kända som kallas near earth objekts – NEO:s. Man kartlägger deras banor och när de eventuellt riskerar att komma in i jordens atmosfär. Sådana förutsägelser kan göras hundratals år framåt i tiden.
Vad kan man göra om en sådan riskerar att krocka med jorden?
– Det finns förslag, men ingen etablerad teknik. En intressant idé är att skicka en rymdfarkost till asteroiden och måla ena sidan vit. När solljuset faller på en vit i stället för en mörk yta får objektet nämligen en lite annorlunda bana. Ju tidigare du når objektet desto större chans att ändra dess bana.
Så man åker inte upp och spränger asteroiden som i filmen Armageddon?
– Haha, nej. Om man spränger den får riskerar man att få en svärm av många bitar som har större sannolikhet att träffa jorden.
Finns det någon asteroid man har särskild koll på?
– Det finns en som heter Bennu, som enligt beräkningar skulle kunna träffa jorden under 2100-talet. Men risken bedöms ganska liten. Tidigare oroade man sig för en asteroid som hette Apophis, som riskerade att slå ner på jorden år 2029. Men efter närmare beräkningar avskrev man det.
När var det senaste lite större nedslaget på jorden?
– Många minns bilderna från 2013, då en sten stor som en buss kom in över den ryska staden Tjeljabinsk. Den kom i så låg vinkel att ljudboomen orsakade en stor chockvåg. Men det var inte nedslaget som gjorde mest skada utan ljudvågorna, med bland annat massor av krossade fönster. Ändå är sådana nedslag inte så ovanliga. De händer ungefär en gång på tio år, ofta utan att någon människa lägger märke till det.