Laleh Maghonaki på väg till Strasbourg för att demonstrera mot mullorna i det gamla hemlandet.
– Det viktigaste är att få slut på våldet. Just nu avrättar regimen folk bara på måfå. Utan rättegång. Det gör ont, säger Laleh Maghonaki, från Uppsala och känd för sina persiska recept i Mästerkocken bland annat.
Tidigt måndagsmorgonen reste hon tillsammans med andra svenska exiliranier i ett chartrat flygplan till Strasbourg för att demonstrera mot regimen i Iran och visa sitt stöd för alla som protesterat för frihet och som regimen nu går hårt åt. De vill påverka ledamöterna i Europaparlamentet som på tisdagen ska diskutera ett europeiskt svar på våldet i Iran.
– Vårt krav är att Europa klassar den iranska regimen och Revolutionsgardet som terrorister. Då kan man frysa deras tillgångar i hela Europa. Då får de svårare att förfölja och döda iranier som är i Europa. Och om de söker asyl i Europa, får de inte det.
Vi träffas snabbt dagen innan hon åker. Hon har precis sytt en flagga i de iranska färgerna och när vi talar har hon svårt att hålla tillbaka tårarna. Laleh Maghonaki har bott i Sverige i 36 år och har aldrig kunnat resa tillbaka till hemlandet. Det som händer är omskakande och gör ont.
Sedan en månad har hon inte fått kontakt med någon släkting i landet. Samtidigt hör hon om exiliranier runt om i världen som utsätts för påtryckningar från iransk säkerhetstjänst. De får veta att de begår brott mot Iran och att deras släktingar som bor kvar, kan straffas.
– Jag har inte sovit på flera nätter för jag känner mig orolig. Jag känner mig inte trygg längre. Trots det måste vi ut och demonstrera.
"Det är människoliv som går till spillo, det är riktiga människor som dödas. Ungas liv släcks fastän de bara vill ha frihet. Det är smärtsamt." säger Laleh Maghonaki.
I oktober marscherade nära hundratusen exiliranier i Berlin. Nu hoppas hon att de blir ännu fler. Förutom det chartrade planet från Arlanda går det bussar från de svenska större städerna. Regimens svar blir att förtala demonstranterna, tror hon. Hon säger att det märks att regimen är skakad, annars skulle de inte ta till så mycket våld.
– Egentligen är de fruktansvärt rädda. De vet att de inte har mycket tid kvar.
Hon räknar dagarna till att regimen faller och är rädd att de unga i hemlandet inte ska orka hålla ut och fortsätta demonstrera. Eller att hon själv inte längre skulle orka.
– Jag skulle vilja se ett större engagemang och stöd från omvärlden. Mina landsmän lider. Vi kämpar med tomma händer. Vi har bara vår röst att kämpa med och inget annat.