Den som vill titta på materialet från Statens institut för rasbiologi får först göra en beställning och sedan med hjälp av bibliotekskort komma och titta i samlingarna.
På Carolina Redivivas specialbibliotek ligger fotoalbum från Rasbiologiska institutets samlingar. "Lappar och halvlappar i Tärna", "Valloner från Österby och Leufsta". Den som vill titta på bilderna kan gå igenom arkivets innehåll via bibliotekets hemsida och göra en beställning på vilka album man vill titta på.
Eva Forsgren bläddrar i ett av albumen och hoppar till:
– Där är ju farmor! Pappa borde också vara här någonstans.
Hon är ordförande i Samiska föreningen i Uppsala och styrelseledamot i Amnesty Sápmi. För några veckor sedan kom hon hem från ett seminarium i Kanada där minoriteters rättigheter historiskt diskuterades. Hon höll då en föreläsning om Rasbiologiska institutet i Uppsala och de skallmätningar som gjordes på bland annat samer och romer.
– När jag berättade att bilderna som togs av minoritetsgrupper, som blev forskningsobjekt, ligger på universitetsbiblioteket så att vem som helst kan titta på dem, reagerade många starkt.
Eva Forsgrens pappa var barn när Herman Lundberg 1922 fick tillstånd av Sveriges riksdag att öppna Statens Institut för Rasbiologi. Lundborg mätte, fotograferade, samlade och jämförde utseenden med särskilt fokus på samer och tornedalsfinnar. Evas pappa gick på nomadskola i Undersåker i Jämtland där han fick en utbildning som skulle lära de samiska barnen svenska och samtidigt hållas kvar i deras nomadiserade livsstil. Dit kom delegationerna från Rasbiologiska institutet och genomförde sin forskning i statens namn.
Eva Forsgren hittar sin pappas och sin farmors namn och olika kroppsmått i tabellerna på arkivet på Carolina Rediviva.
– Han har inte pratat så mycket om det. Men han har sagt att han gick i lågstadiet när de klädde av och fotograferade honom. De mätte allt och det var kallt. Varenda kroppsdel mätte de ...
Som vuxen stängde Evas pappa dörren kring det som hänt. Till månaderna när han var borta från sina föräldrar under terminerna, till inlåsning på rummen om nätterna och skambeläggandet när han pratade samiska.
– Det blev för obehagligt att tänka på för honom. Han hade kvar samiskan men han pratade aldrig samiska. Jag tror det var för smärtsamt för honom att tala sitt modersmål för han hade tystats för länge.
Eva Forsgren upplever att tillgängligheten att titta på de kränkande bilderna gör att kränkningarna återupprepas.
Eva bläddrar i albumet där samer står uppställda i sina klädedräkter. Vissa bilder är dokumentära från hur samerna levde sina liv, ett bröllop, en måltid. Andra är tydligt inzoomade på skallform och genetik. Det finns också en katalog med olika kroppsmått på där Evas farmor och pappa ingår i statistiken.
– Det är hemskt att så vackra bilder finns i en kontext som denna. Många bilder är värdefulla för att man ser dräkters skick och broderi, så det finns ett värde i att se på dem som ett tidsdokument. Men eftersom det är i den här kontexten förfulas de. Jag känner en sorg över människorna som tvingades ställa upp på de här bilderna.
Det hon nu vill är att Sametinget ska få insyn i vem som ska få se bilderna och att anhöriga till dem som är med på bilderna får kontroll över fotona.
Eva Forsgren är ordförande i Samiska föreningen i Uppsala och styrelseledamot i Amnesty Sàpmi.
– Jag tycker att jag har ett ansvar för att bilderna på min farmor och farfar, unga och kära, inte används till forskning, och i vilken forskning ska man använda sig av min pappas mått?
Men om vi plockar bort de här samlingarna, raderar vi inte en del av historien då?
– Om de inte ska tas tillbaka till efterlevarna borde det svenska samhället i varje fall tänka på hur man visar det här materialet. Det borde stå med en stor ruta att man tar avstånd från den rasbiologiska forskningen. Jag saknar en introduktion och att man sätter det i en kontext men även att samefolket kan få vara med och avgöra vem som ska kunna få se det. Det finns bilder på nakna barn där som borde få någon form av skydd, annars upprepas övergreppen.
Hon slår ihop albumet hon har framför sig och fortsätter:
– Vi måste kunna lyfta upp detta till diskussion och inte bara hänvisa till arkivlagen med flera bestämmelser. Den personliga integriteten är ju också viktig.
Bild från utställning på Etnografiska museet och Riksutställningar som berättar om rasbiologer och skelettsamlare och om hur vi i Sverige sorterat och dömt ut människor.
I en annan del av Carolina Rediviva har bibliotekets personal förberett en liten presentation av Rasbiologiska institutets verksamhet. De är vana att få frågor om den här mörka delen av svensk forskningshistoria. Maria Berggren som är avdelningschef på Uppsala universitetsbibliotek för Avdelningen för specialsamlingar räcker över en sida med information om samlingarna. Där står det bland annat att arkivet innehåller begrepp som kan upplevas som stötande och att det kan finns personer på bilderna som ännu är i livet och att fotografierna i de fallen kan utgöra känsliga personuppgifter.
– Den här utskriften lägger vi alltid med när människor kommer och har beställt fram albumen.
Hon påpekar att bilderna är anonyma och att det bara undantagsvis finns namn antecknade vid sidan av dem.
– För att hitta en person måste man känna igen personen, så materialet blir därför anonymt för alla utom för de anhöriga.
Vilket värde har den här forskningen, som ju har underkänts som forskning, för Uppsala universitet?
Maria Berggren som är avdelningschef på Uppsala universitetsbibliotek för Avdelningen för specialsamlingar anser att trösklarna för att läsa i arkivet är höga.
– Den har inte värde som forskning i sig men mycket av det här handlar om arkivlagstiftningen. Vi bevarar arkiv för att vi ska kunna granska statens förehavanden och det är en demokratisk rättighet att ta del av den här informationen. Man vill kunna se tillbaka på hur statens medel har använts. Hur har myndighetsutövningen sett ut?
Hon fortsätter:
– Det kan också vara ett bevismaterial på vad som har hänt. Finns inte arkiven så kan man förfalska historien och utplåna den. Genom historien finns exempel på arkiv som förstörts för att man inte ska få veta vad som hänt.
Anhöriga samer tycker att efterlevande borde ha kontrollen över detta material. Vad hindrar det?
– Handlingarna och fotona är uppkomna i en statlig verksamhet och då lyder de under en rad olika lagar, bland annat offentlighets- och sekretesslagen, tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen som styr vad man får göra med dem.
Enligt Maria Berggren skulle det kanske kunna vara möjligt att överlåta arkivet i sin helhet till en annan statlig institution. Riksarkivet skulle i så fall fatta det beslutet eftersom det är universitetets arkivmyndighet.
Arkivet på Carolina Rediviva innehåller både bilder och statistik från de mätningar som gjordes vid Statens institut för rasbiologi. Men inget av materialet finns digitalt.
– Men att begränsa tillgängligheten till arkivet skulle vara en politisk fråga. En sådan förändring skulle påverka alla statliga arkiv.
Vad tänker ni om att anhöriga till de som finns i arkivet upprörs av att deras förfäder tvingas fortsätta existera i den kontext som Rasbiologin är?
– Vi har gjort de anpassningar vi kan för att skydda de här personerna. Bland annat har vi inte lagt ut några bilder på nätet. Det är i praktiken ganska höga trösklar för att överhuvudtaget ta sig hit och forska på det här materialet, säger Maria Berggren.
För att kunna studera materialet måste man sitta i en specialläsesal som är bevakad och ett besök föregås av beställningar samt uppvisande av lånekort innan man kan ta del av materialet.
– Vi har fått uppfattningen att de som kommer och tittar framför är allt forskare, media och anhöriga. Så det är inte någon bred allmänhet som kommer hit för att ta del av materialet.
Sedan rättar hon sig:
– Säkert kan vi inte veta eftersom det inte är något vi kan fråga om.