Evakuerade från kriget
Nazira Hassan från Uppsala hade planerat att stanna i Beirut med sina två barn till augusti. När första bomben föll tänkte hon att "jaha det är väl sånt som händer här". Men strax därpå ringde hennes man: Åk därifrån! Nu på en gång! Bara åk! skrek han.
Mohammed Kekhwa, Naziri Hassan och Iman Kekhwa evakuerades från krigets Libanon.
Foto: Jörgen Hagelqvist
Han stannade hemma i år när Hans fru Nazira Hassan och två av hans barn, Iman och Mohammed Kekhwa reste på semester till Libanon i juni. När UNT träffar familjen har Nazira, Iman och Mohammed blivit evakuerade och varit hemma i ett dygn. Så pappa Yehya har börjat andas ut. I åtta sömnlösa dygn har han varit nära bristningsgränsen av oro. Flera gånger under intervjun är han nära gråten. Flera gånger upprepar han en lång harang där han talar om vilka han vill tacka: svenska staten, UD, Röda korset, svenska konsulatet i Beirut, hela Sverige.
— Jag vill tacka dem så mycket. De har burit mina barn på sina armar.
Han pratar sakta, koncentrerat och pausar mellan orden för att kontrollera sin röst. Ögonen är blanka och rösten bruten. I åtta dygn har han följt händelseutvecklingen i Libanon på TV.. När den första bomben föll den 12 juli visste han vad som skulle komma.
—Jag ringde min fru. Jag skrek högt: "Ni får inte stanna! Flytta på en gång!" Jag var så rädd.
Hans fru, Nazira, var sansad i telefonen. "Det är inte så farligt, det blir nog inga fler bomber. Folk är som vanligt".
— Men jag har sett kriget. Jag vet vad krig är, säger Yehya allvarligt.
Barnen, Iman 18 år och Mohammed 12 år är mest besvikna över den uteblivna semestern.
— Det skulle bli en sån rolig resa. Jag skulle visa min lillebror så mycket i Libanon. Han har inte varit där sedan han var liten, säger Iman.
— Och jag skulle fira min födelsedag där med mormor och kusiner. Jag skulle få så mycket presenter! Och så händer det här, säger Mohammed.
Storasyster Iman säger att hon inte påverkades så mycket av bombningarna.
— Jag blev inte rädd. Det var mest ljud för mig. Men det är en konstig känsla när man hör planen och väntar på att bomben ska falla, säger hon.
För lillebror Mohammed, däremot, var det traumatiskt.
— Jag blev chockad och stressad. Jag kunde inte andas. Jag skrek att "jag vill inte dö här, jag vill till Sverige! Ta mig härifrån! ta mig till ett skyddsrum!" Jag tänkte att jag måste skicka ett sista sms till min pappa innan jag dör.
Hans pappa, Yehya Kekhwa, blir blank i ögonen igen och lägger armen om sin som sitter bredvid honom i soffan.
— Jag sa till honom i telefonen: Sverige kommer att hjälpa dig, berättar Yehya Kekhwa.
När Yehya Kekhwa ringde och skrek i telefonen befann sig Nazira Hassan och barnen i ett bostadsområde nära flygplatsen. Men på Yehyas uppmaning flyttade de till en släkting som bor i centrala Beirut.
— Det var tur, området vid flygplatsen är helt sönderbombat nu. Min bror bor där med sin familj. Vi vet inte var de är, de svarar inte i telefon, säger Nazira Hassan.
Efter fyra dygn i centrala Beirut fick de höra talas om uppsamlingsplatsen för evakuering och tog sig dit.
— Det var så hemskt. Folk skrek åt varandra och trängde sig före. Det var ju sagt att gravida, barnfamiljer och handikappade skulle få förtur. Men det var omöjligt. Alla knuffades och tänkte på sig själva, säger Nazira Hassan.
De fick veta att de skulle få åka med en färja till Cypern samma dag.
— Vi blev så lättade. Men när vi steg på färjan ångrade vi oss nästan. Det var fruktansvärt. En smutsig bilfärja. Så varmt, så mycket flugor och ingen mat och inget vatten, berättar Nazira Hassan.
Iman håller med.
— Själva färjan var värre än kriget. Det fanns ingen skugga, folk svimmade i värmen. Och miljoner små flugor satte sig överallt. I munnen, i öronen, i håret, på armarna. Man var kladdig av flugor.
Pappa Yehya blir irriterad.
— Ni får inte klaga! Det spelar ingen roll om båten var bra eller dålig. Det enda som spelar roll är att ni kom därifrån. Jag är så tacksam! Jag vill tacka alla, säger han.
— Jo, men våra kusiner åkte en dag före oss. De fick värsta lyxbåten! säger Mohammed.
— Det spelar ingen roll! Jag tycker att vi har fått bättre hjälp än många andra, säger Yehya.
Dagen efter gick båten i hamn och snart fick Nazira och barnen plats på ett flyg till Stockholm.
Vad tänkte ni när ni landade i Stockholm?
— Vad tråkigt att det inte blev någon semester. Jag skulle ju handla så mycket, säger Iman.
— Vad skönt, nu kan man sova! Jag ska aldrig mer åka till Libanon, säger Mohammed.
Pappa Yehya Kekhwa avbryter.
— När de landade tänkte jag på alla jag vill tacka. Jag vill tacka hela Sverige för att jag har fått min familj tillbaka. Jag är så tacksam.
Så jobbar vi med nyheter