Manfred Lind på Åreskutans topp sommaren 2018. Det blev hans sista sommar.
Fokus självmord
När Eva kom hem och klev in i hallen den där lördagsmorgonen för ett år sedan med en massa äpplen i famnen förstod hon först inte vad det var hon såg i ögonvrån. Sedan insåg hon. Det var hennes yngste son Manfreds kropp.
– Om jag bara hade vetat hur dåligt han mådde.
Eva Osterman-Lind tar av sig glasögonen och torkar bort tårarna.
Vi sitter i vardagsrummet i villan i Sunnersta. På ett sidobord står inramade fotografier på Manfred. På ett av dem är han i tioårsåldern, leende tillsammans med sina två äldre bröder. På ett annat sitter han ute i solen, det är hans sista sommar och han har precis fyllt 18. Han ler försiktigt mot kameran.
– Man ser där att han slutat klippa håret och raka sig, det var tecken på att han inte mådde bra, säger Eva.
Hon berättar att Manfred alltid varit en tystlåten kille som hellre lyssnade än själv pratade, och som inte ville prata känslor med sina föräldrar. Hur han redan på dagis fick höra att han kunde ta för sig mer. Att han tyckte att det blev allt jobbigare att prata inför en grupp, vilket gjorde att han på gymnasiet skolkade från lektioner som involverade muntliga framställningar.
– Han hade en extremt negativ självbild och var aldrig stolt över något. Du skulle se, han gjorde de finaste saker på slöjden men de visade han inte. Han var jätteduktig i frisbee ultimate och spelade i landslaget. En klasskompis berättade på minnesstunden i skolan att han alltid var bäst på idrott, men att han viftade bort det.
Vi backar tillbaka till hösten 2017. Manfred går andra året på Rosendalsgymnasiet i Uppsala. Eva upplever att Manfred känns nedstämd, och på ett mentorssamtal i november enas föräldrarna, Manfred och läraren om att Manfred ska få en tid hos skolkuratorn.
– Men veckorna gick och Manfred fick ingen tid. Det var så många som bedömdes som mer akuta och gick före. Och Manfred var ju inte någon som själv gick dit och frågade.
Eva Osterman-Lind tänder ofta ett ljus bredvid porträttet av sonen Manfred, som tog livet av sig i november 2018. Eva vill berätta Manfreds historia för att minska tabut kring självmord och i förhoppning om att samhället ska bli bättre på att hjälpa ungdomar som mår dåligt.
Först två och en halv månad senare, i februari 2018, får Manfred träffa kuratorn. Han blir orolig för Manfred eftersom det kommer fram att Manfred tänker mycket på döden, och ringer Eva med sin oro. Eva har då redan kontaktat den ungdomspsykiatriska mottagningen Spången eftersom hon känner att Manfred måste få mer hjälp.
Men även nu tvingas Manfred vänta. Den 9 maj, alltså ytterligare tre månader senare, får han komma på samtal till en specialistsjuksköterska. På Spången bedömer man efter några samtal att Manfred troligen har en depression och att han bör träffa läkare för bedömning och eventuell medicinering. Problemet är bara att det inte finns någon läkartid på Spången förrän efter sommaren.
Eva vet inte hur mycket hon ska oroa sig. Under sommarlovet varken klipper eller rakar sig Manfred. Han sitter mycket på rummet och spelar dataspel, precis som sina bröder. Men han äter som vanligt och tränar inför VM i sitt frisbeelag. Eva skakar lite på huvudet.
– Min bild av svår depression var att man ligger apatisk i sängen. Hur vet man vad som inte bara är att vara butter tonåring? Det är ju skitsvårt! Manfred ville inte berätta något om hur han mådde och kände.
Eva har satt ihop en fotobok med bilder på Manfred, som hon ofta tittar i. "Livet stannade när han dog, men på något sätt måste det ju ändå gå vidare", säger hon.
När höstterminen börjar drar sig Manfred undan från klasskamraterna. Han har konstant hörlurarna på sig och sover sig igenom stora delar av lektionerna. Eftersom ångesten är som värst på natten ligger han ofta vaken till fyratiden, och för att dämpa den psykiska smärtan skär han sig.
Men detta har Eva ingen aning om. Det får hon veta först när allt är för sent.
Den 14 september får Manfred till slut träffa en läkare på Spången. För läkaren berättar Manfred att han ofta tänker att det vore bättre att vara död och att han inte kan sova eftersom han har så mycket ångest. Läkaren skriver ut antidepressiv medicin, men tycker att de ska vänta med att ta tag i sömnproblemen. Läkaren skriver i journalen att Manfred tillhör en riskgrupp för suicid eftersom han har en obehandlad depression och för att han är man. Planen blir att en sjuksköterska ska följa upp behandlingen, men någon ny läkartid planeras inte in förrän tre månader senare.
I slutet av läkarbesöket kallas Eva in och läkaren frågar då Manfred vad hans mamma ska få veta.
Manfred, som har fyllt 18 för två månader sedan, vill inte att Eva ska få reda på något om hans mående. Så läkaren håller tyst. Eva får därför inte veta att Manfred har svårt att sova och att han skär sig om nätterna. Hon får inte veta att han sedan hösten 2017 haft en konkret självmordsplan redo ifall han skulle må sämre; att han vet vilken metod han ska använda – han har till och med testat delar av den – och att han ska begå självmordet hemma hos sin mamma när ingen är hemma.
Sju veckor senare tar Manfred livet av sig. På precis det sätt han beskrivit för Spångens personal.
Det har gått ett år sedan Eva Osterman-Linds yngste son Manfred begick självmord, 18 år gammal. Eva vill vara öppen med hur Manfred dog eftersom hon tycker att samhället behöver prata mer om självmord och hur de kan stoppas.
När Eva och Manfreds pappa efter hans död begär ut journalen får de en chock. Allt står ju där. Eva bläddrar i journalen och visar.
– Det är helt obegripligt hur man kan låta bli att berätta något för anhöriga fast det kunde ha räddat hans liv. Han fyllde 18 i juli, men engagerad personal skulle ändå antingen ha berättat för oss föräldrar eller remitterat honom till vuxenpsykiatrin. Och varför fick han inte hjälp att sova? Vem kan tänka klart efter lång tid utan sömn?
Eva undrar också varför ingen krisplan upprättades när vårdpersonalen fick insikt i hur han mådde.
– Det enda läkaren gjorde var att säga att jag och Manfred skulle lägga in numret till psykakuten. Men hur kunde läkaren tro att han skulle klara att ringa dit? I journalen har de noterat att det värsta han visste var att prata i telefonen med okända.
Eva har anmält Manfreds fall till Inspektionen för vård och omsorg, som ännu inte är klara med sin granskning. Ungdomspsykiatrin på Akademiska sjukhuset har gjort en egen utredning, och kommit fram till att inget fel begåtts.
– Betyder det alltså att de skulle agera på samma sätt igen om någon som Manfred kom till dem? Det är sorgligt att de inte vill använda erfarenheten i sitt förbättringsarbete.
UNT har varit i kontakt med Spången, som säger att de inte kan kommentera enskilda patientfall i media.
Eva Osterman-Lind har själv ingen erfarenhet av psykisk ohälsa, men önskar att hon hade haft det. Kanske hade hon förstått och kunnat hjälpa sin son bättre då, funderar hon.
– Genom att berätta Manfreds historia hoppas jag att andra kan dra lärdom och förstå hur svårt det kan vara med ungdomar, kanske speciellt pojkar, som in i det sista vill dölja att de mår dåligt. Här finns det mycket att arbeta med.
Eva letar fram den sida i journalen där det står att Manfred såg sig som en börda för sin omgivning. Hon får ont i hjärtat av att tänka på att han trodde att det var så. Eva plågas också av tanken på hur Manfred om nätterna satt ensam och ångestfylld i sitt rum medan resten av familjen sov.
– Om jag bara fått veta hade jag tagit honom till min stora dubbelsäng och kramat om honom. Men jag fick aldrig någon chans att rädda honom och det känns så fruktansvärt jobbigt.
"Nu börjar det bli dags att tvätta hans örngott, som jag luktat på varje kväll i ett år", säger Eva om Manfreds kudde.
Vill du har mer lokal kvalitetsjournalistik? Bli prenumerant här.
