Skolgården vid Von Bahrs skola syns från Per Forslunds fönster. Eva var engagerad i bevarandet av skolan när den hotades att läggas ner. "Hon var ju väldigt mån om att hjälpa människor" berättar han.
– Det första jag gör när jag vaknar på morgonen är att jag börjar gråta, säger Per Forslund.
Jag träffar honom i lägenheten på Bellmansgatan som han och hans fru Eva Forslund delade fram till nyligen. Nu bor han här ensam med sonen Gustaf, 16. Ännu är såret vidöppet efter att hans maka, mamman till deras två barn, gått bort.
Eva Forslund var 54 år gammal när hon avled efter att ha hittats med mat i luftvägarna på neuroavdelningen på Akademiska sjukhuset. Hon hade då sedan 2015 levt med diagnosen Alexanders sjukdom, en ärftlig neurologisk sjukdom som kan resultera i balanssvårigheter, muskelsvaghet och svårigheter med att svälja.
Makarna Eva Forslund och Per Forslund.
För Eva innebar det att hon fick svårare att röra sig och alltmer tvingades använda gångstavar eller rullator för att ta sig runt. Men kognitivt fungerade hon som vanligt och kunde fortsätta sitt jobb som församlingspedagog vid Svenska kyrkan ända till augusti 2021.
Det var i september som något inträffade som gjorde att Evas hälsa hastigt försämrades. Exakt vad som hände är fortfarande inte helt klarlagt, men hon fick svårare att gå, ramlade allt oftare och familjen märkte att hon började bete sig konstigt och var mer förvirrad än vanligt. Det senare var problem de inte sett hos henne tidigare.
När de åkte in till sjukhuset den 16 september fick de höra att det skulle kunna vara ett problem med natriumhalten i hennes kropp och efter en undersökning skickades hon hem igen med rådet att salta maten mer.
Per minns med värme hur han och Eva brukade sitta på en bänk på innergården nära deras lägenhet, på varma sommardagar.
Men symtomen försvann inte. Tvärtom blev de värre de följande dagarna, och den 20 september åkte Eva in till akuten igen.
– När vi kom in mättes hennes kroppstemperatur till 31,7. Jag trodde knappt att man kunde ha så lågt om man inte legat i en isvak, säger Per Forslund.
Per berättar om lättnaden han kände över att personalen på akuten denna gång verkade ta Evas försämrade tillstånd på allvar, och att man drog slutsatsen att hon behövde mycket tillsyn. Samma dag flyttades hon över till ett eget rum på neuroavdelningen, där man skulle utreda vad hennes symtom berodde på. Evas moster Ulla-Stina Rask menar att det var stor skillnad på vården på de olika avdelningarna:
– Där hände något. Från akuten, där de ansåg att hon behövde ständig tillsyn och uppsikt, till neuroavdelningen där detta upphörde helt och hållet, säger Ulla-Stina Rask.
Kognitivt blev Eva sämre och fick allt värre motoriska problem. Evas 21-åriga dotter Johanna berättar att hennes mamma inte kunde uppfatta situationen hon befann sig i. Flera anhöriga påtalade för personalen att Eva behövde mer hjälp, allra helst konstant tillsyn. Eva lämnades ofta ensam, skulle sköta matintag och användandet av astmamedicinen själv, vilket dottern Johanna menar var orimligt att förvänta sig med tanke på hennes tillstånd.
Per Forslunds fru Eva rycktes bort plötsligt i september 2021.
Lördagen den 25 september, samma dag som både Evas moster och dotter uttryckt sin oro till personal, gjordes upptäckten. En av Evas vänner hälsade på och hittade Eva ensam i fåtöljen i sitt rum, till synes livlös. Matbrickan stod framför henne och hon hade mat kvar i munnen. Vårdpersonal tillkallades omedelbart och man lyckades få igång Evas hjärta och cirkulation, varpå hon fördes till en intensivvårdsavdelning.
Men skadan var redan skedd. Efter några dygn visade det sig inte gå att rädda Evas liv. Den 8 oktober togs respiratorn slutligen bort.
Eva Forslund arbetade som församlingspedagog på Svenska kyrkan i Skutskär de sista åren av sitt liv.
Evas man, Per Forslund, beskriver sorgen efter den plötsliga bortgången, samt ilskan han kände över hur vården hanterats på neuroavdelningen.
– Man litar ju på att den inlagda får den hjälp som behövs, man ska ju inte som anhörig behöva vara där inne och säga till om allt. De måste ju kunna se och bedöma vad hon ska få för hjälp.
– Ilskan har jag försökt lägga åt sidan, för den bär ju ingenstans. Nu är det tomhet, sorg och saknad jag känner.
"När hon blev inskriven, som närmast anhörig kände man 'äntligen ska Eva få vård'", säger Per Forslund.
Såväl Evas moster som Akademiska själva har gjort anmälningar till Inspektionen för vård och omsorg, IVO, apropå händelsen. Chefsläkare Johan Lugnegård på Akademiska sjukhuset säger att de inte kan kommentera ärendet på grund av sekretess, men att man gjort en Lex Maria-anmälan, en anmälan vårdgivare är skyldiga att göra till IVO om en händelse inträffat som medfört eller hade kunnat medföra en allvarlig vårdskada.
– Vi kan inte kommentera i ett enskilt ärende. Vi har gjort vår Lex Maria, och den kommer att bli offentlig handling. Men vi kan inte gå in på detaljer, säger Johan Lugnegård.
IVO ska nu utreda händelsen.