"Europas värden" inte självklara
Under sommaren kommer UNT att i en artikelserie på ledarsidan diskutera ett antal av dessa problem. Den självklara utgångspunkten är att gemensamma europeiska lösningar är till fördel för alla. Men också det som framstår som självklart måste ibland problematiseras.
Europatanken har funnits i en rad olika versioner genom historien och alla är inte lika tilltalande. Där finns idéer om stora europeiska imperier där en stat tvingar sin vilja på alla de andra. Där finns totalitära ideologier som försökt att likrikta politiken i så många europeiska länder som möjligt. Där finns föreställningen om "det kristna Europa" som givetvis har en historisk relevans men som också definitionsmässigt är exkluderande.
Och de som talar om "Europas värden" som om det vore självklart att dessa alltid handlat om demokrati, frihet och framsteg glömmer allt som genom århundradena haft helt motsatta förtecken.
EU är därför inte ett uttryck, vilket som helst, för en gammal och välkänd Europatanke utan att medvetet försök att komma till rätta med ett antal av de problem som under historien plågat vår del av världen.
Låt oss börja med stormaktsdominansen: Ett av huvudsyftena med EU är att bryta det förödande mönster av stormaktsrivalitet som tidigare präglat Europas historia. Detta kan bara åstadkommas genom att alla medlemsländer ger upp en del av sin nationella suveränitet till förmån för gemensamma organ där alla representeras på ett sätt som gör det omöjligt för en stat eller grupp av stater att diktera politiken för de andra. Ett av många uttryck för detta är den rotationsprincip som nu för ett halvår ger Sverige ledarrollen inom EU. Utan EU hade Sverige aldrig kunnat spela denna roll.
Vi kan fortsätta med demokratin: Ingen stat som inte är demokratisk kan komma i fråga som EU-medlem. Och det är uppenbart att just utsikten att kunna bli EU-medlem i sig har bidragit till att stabilisera demokratins landvinningar i länder som tidigare varit diktaturer - först i Spanien, Portugal och Grekland under 70-talet, och efter kommunismens fall i det enda östeuropeiska landet efter det andra. I dag ser vi hur EU:s dragningskraft är en positiv faktor i länder som Ukraina och Turkiet. Obehagliga politiska rörelser finns både här och där, men EU-samarbetet begränsar i sig deras möjligheter till inflytande.
Religionskrig och intolerans har präglat en stor del av Europas historia. Men EU-samarbetet bygger varken på den ena eller andra trosuppfattningen utan på demokrati och tolerans. EU:s framväxt innebär därför ett medvetet val av vissa värden och traditioner, samtidigt som andra aktivt valts bort. Att det finns åtskilliga europeiska politiker som inte fullt ut vill erkänna detta utan med hänvisning till "den kristna kulturen" vill hålla till exempel Turkiet utanför unionen ändrar ingenting. De kan inte finna stöd för en sådan hållning i EU:s grundläggande principdokument.
Allt detta är något annat än den utbredda föreställningen om EU som enbart ett uttryck för ekonomiska intressen. Naturligtvis är ekonomin viktig. Men det viktiga här är den gemensamma erfarenheten från 30-talsdepressionen, när det ena landet efter det andra tillfälligt försökte lösa sina problem genom att baxa över dem på grannarna. Den ofrånkomliga konsekvensen blev att krisen fördjupades och förvandlades till en kris också för det politiska systemet.
EU betyder inte att nationalismen är död. Men nu hålls den, för första gången i Europas historia, inom rimliga gränser.
Så jobbar vi med nyheter