EU upphäver riksdelningen
Så är det förstås inte. Finland och Sverige är sedan 1809 två olika länder - men det förefaller som om känslan för det gemensamma ändå växer, kanske som en följd av EU-medlemskapet.
Uttrycket "märkesåret 1809" har föranlett en del spydiga kommentarer. Är det inte, åtminstone på den här sidan Bottenhavet, bara ett sätt att dölja ett förlorat krig, förlust av en tredjedel av riket och ett sammanbrott för hela riksstyrelsen? Kanske det. Men bör verkligen nederlagsperspektivet dominera 200 år efteråt? Ser vi inte snarare ett exempel på att en händelse som tolkas på ett sätt när den inträffar visar sig få konsekvenser av ett helt annat slag?
Det Finland som uppstod 1809 var statsrättsligt en nyskapelse på svensk grund. Rätts- och förvaltningssystem bestod, bönderna förblev fria och den kulturella identiteten förblev densamma, även om den i växande grad uttrycktes på finska. Uppsalahistorikern Torkel Jansson har visat hur stor överensstämmelsen var mellan utvecklingen i de två tidigare riksdelarna i en rad praktiska och vardagliga frågor.
En förklaring är säkerligen att tsaren, Aleksandr I, ville ha Finland som ett "västerländskt" åskådningsexempel på nära avstånd från Sankt Petersburg inför den reformering av tsarväldet som han önskade men aldrig lyckades genomföra. En annan förklaring är att Ryssland var vad Lundahistorikern Harald Gustafsson kallat en "konglomeratstat" där erövrade provinser styrdes efter andra principer än rikets kärnområden. Detsamma gällde ju för övrigt också det svenska väldet under stormaktstiden. Den viktiga skillnaden för Finland under 1800-talet, jämfört med det likaledes av Ryssland styrda Polen, var att förändringen 1809 aldrig framstod som en nationell katastrof, medan Polens delningar verkligen innebar att nationen upplöstes.
Till alla dessa mer formella sidor av 1809 kom naturligtvis att Finland liksom Sverige äntligen fick fred, som en följd av samförståndet mellan tsaren och Sveriges nye kronprins, marskalk Bernadotte. Men också det Sverige som återstod efter 1809 var en nyskapelse. Statsskicket och politiken nyordnades, de sydliga och västliga landskapen fick ny tyngd när de östliga avträddes, näringsgeografin blev en annan. Mest anmärkningsvärt är kanske hur landets förflutna skrevs om så att Finland för lång tid försvann bortom horisonten till förmån för en
vikingamytologi där också den nya anknytningen till Norge kunde passas in.
En annan förändring var att Sverige blev mer provinsiellt och konservativt, jämfört både med Finland och Norge. Det sena genombrottet för allmän rösträtt i Sverige jämfört med grannländerna säger det mesta. Till den bilden hör också uttryck som "det egentliga Sverige" som dök upp kort efter 1809 och som fortfarande förekommer. Helt ohistoriskt betraktas då de gamla danska och norska landskapen som områden som alltid "egentligen" varit svenska, även om formaliteterna inte ordnades förrän på 1600-talet, medan Finland som under 600 år var en del av det svenska kärnområdet definieras bort.
Effekten av detta är att vi förtränger en del av vår historia, och det handlar naturligtvis inte enbart om det svenskpråkiga Finland utan om Finland och det finländska generellt. Man ska då kanske inte heller vara förvånad över att "märkesåret" förefaller uppmärksammas betydligt mer på östra sidan av Bottenhavet än på den västra.
Men kanske kan bilden ändras. Vi är båda med i EU. En dag kanske Sverige följer Finlands exempel och inför euron. Historien slutade inte 1809.
Så jobbar vi med nyheter