Ändå genomsyras vår tillvaro av kemikalier. De finns i våra kläder, i färgen på väggar och i våra möbler. De finns även i mediciner, i bekämpningsmedel och i plasten i flaskor, påsar och förpackningar. Utan kemikalier i produkter skulle helt enkelt livet inte fungera lika väl.
Det är dock lättare sagt än gjort att skilja mellan de ofarliga och de skadliga kemikalierna. Det vetenskapliga underlaget är ofta bristfälligt. Det tar dessutom tid innan någon börjar misstänka att en viss kemikalie eller kombination av kemikalier är skadlig. Men då ett visst ämne satts i omlopp är det sällan helt enkelt att fasa ut det. Ett exempel är organiska miljöföroreningar som dioxiner, och PCB, vilka fått en omfattande spridning i miljön. De misstänks kunna påverka det centrala nervsystemet, våra hormonnivåer, vårt immunförsvar och vår förmåga att fortplanta oss.
Dioxiner och PCB:er kan lagras i fettvävnaden hos djur och människor under en lång tid. Enligt Livsmedelsverket har dock halterna i vår mat sjunkit signifikant sedan 1999. Efter 2005, tycks minskningen ha bromsats upp, men genomsnittsinnehållet i vår mat är i dag med god marginal under vad som anses acceptabelt ur hälsosynpunkt. Det har dock tagit lång tid och fortfarande bör man inte äta allt för mycket och ensidigt av exempelvis fet Östersjöfisk.
Problemen med de skadliga kemikalierna blir inte mindre av att de är gränsöverskridande. Det spelar ingen roll att Sverige exempelvis förbjuder en viss substans, om den används i ett av våra grannländer och via luft, vind eller vatten sprids in över Sverige.
Regleringen av kemikalier görs helt enkelt bäst på internationell nivå. Det är också en anledning till att en stor del av kemikalieanvändningen ska regleras genom ett EU-rättsligt ramverk kallat Reach (Registration, evaluation, authorisation and restriction of chemicals) som på svenska har det fått den betydligt mer prosaiska titeln EU-förordningen om kemikalieregistrering. I praktiken har emellertid förordningen blivit något av en tummetott. Tanken var att försiktighetsprincipen skulle råda. Misstänkt farliga ämnen skulle bytas ut mot mindre farliga. Flera av de farligaste kemikalierna skulle dessutom helt ha fasats ut och varit helt förbjudna i år. Så har det inte blivit.
Reach förvaltas av EU:s kemikaliemyndighet European Chemicals Agency (ECHA), som ska omvandla förordningen till ett verkningsfullt verktyg för bättre folkhälsa, renare miljö och mer livskraftiga ekosystem.
Myndighetens första uppgift var att registrera alla kemikalier som tillverkas eller används inom EU. Det har också gjorts.
ECHA blev klar med uppgiften 2008, då hade cirka 150 000 ämnen registrerats. Av dessa bedöms ett par tusen användas i stor skala och dessutom vara potentiellt cancerogena, allergiframkallande, hormonstörande eller farliga på annat sätt. Men så sent som i våras hade endast drygt 20 stycken av dem hamnat på en särskild lista över ämnen som fått ett bestämt slutdatum. Efter detta datum får ämnet endast ett begränsat användningsområde. Det finns med andra ord goda skäl för att ECHA ska få upp farten. De har visserligen ökat takten det senaste året. Förra sommaren stod endast sex ämnen på listan. Men med tanke på hur många ämnen de måste gå igenom är det ändå inte tillräckligt.
Målen är högt satta. Eller för att citera ur ett av de 16 miljömål som riksdagen slagit fast: År 2020 ska ”förekomsten av ämnen som har skapats i eller utvunnits av samhället inte hota människors hälsa eller den biologiska mångfalden.”
Utan tillräckliga kunskaper om de kemikalier vi dagligen kommer i kontakt med kommer vi inte att kunna nå dessa mål, vare sig 2020 eller 2030. Innan kunskapsgapet slutits finns det inte någon annan väg framåt än att se till att försiktighetsprincipen råder varje gång en kemikalie misstänks orsaka skada på människor, djur och natur.