Men när euron infördes intalade man sig att det skulle räcka med reglerna för budgetunderskott, statsskuld och inflation - regler som alla, inte bara Grekland, genast struntade i.
I dagarna ser vi hur trycket från EU har gjort två premiärministrars ställning ohållbar. Lösningen i Grekland blir under en övergångstid en expertledd regering med enda uppgift att genomföra de åtgärder som kan rädda landet kvar i eurozonen. Vad och vem som kommer efter Berlusconi i Italien är i skrivande stund oklart.
Samtidigt sker en delning av unionen i två delar – en ”förtrupp”, alltså de länder som deltar i eurosamarbetet och en ”eftertrupp” som består av alla andra. I eftertruppen ingår bland andra Storbritannien, Danmark och Sverige. Eurostaternas tyngd kommer att markeras ännu mer än tidigare. Kan euron stabiliseras så kan därmed frågan om svenskt deltagande åter bli aktuell, även om få törs tänka sådana tankar i dag.
Vi är alltså på väg att få det som idealisterna i Europarörelsen önskade redan på 1950-talet, en europeisk federation, men i helt andra former än vad idealisterna tänkt sig. Europatanken är ju till sitt ursprung en vision om ett demokratiskt Europa där ländernas allt tätare band till varandra inte bara förhindrar nya krig utan också vidgar människors möjligheter och underlättar en gemensam ekonomisk utveckling, genom att allt flera gränshinder monteras ned.
Det EU som stegvis vuxit fram har – trots att det kallas för union – varit ett mer lösligt samarbete, om än med växande överstatliga inslag. Men den faktiska integration mellan Europas länder som ägt rum har varit stor och i allt väsentligt framgångsrik. Det är lätt att se att EU:s existens, framgångar och dragningskraft haft en avgörande betydelse för övergången till demokrati och öppna marknadsekonomier i Spanien, Portugal och Grekland på 1970-talet och i de tidigare kommunistländerna efter 1989.
Låter man euron kollapsa äventyrar man också den europeiska integrationen i övrigt, med helt oförutsägbara konsekvenser. När den internationella ordningen i stort nu förändras genom USA:s relativa tillbakagång och Kinas, Indiens och andra länders allt viktigare roll så skulle ett ekonomiskt och politiskt kaos i Europa kunna vara förödande, inte bara för oss européer.
Under trycket från krisen har EU:s tunga politiska aktörer till sist börjat inse vad som står på spel. De lär inte vilja låta eurozonen bryta samman. Men den ekonomiska samordning som är nödvändig måste ha en demokratisk legitimitet. Den kan inte tvingas på uppifrån på grund av yttre omständigheter utan måste motiveras med principiella argument.
Den viktiga frågan är varför EU finns till. Och svaret kan bara handla om de värden som var den ursprungliga Europatankens kärna. Medlet för att nå dit är sannolikt en starkare federalism, med uppgradering av stats- och regeringschefernas roll som en europeisk ”rege-ring” och starkare parlamentariska kontrollmöjligheter. En mer genomtänkt fördelning av befogenheter mellan EU-nivån och staterna är nödvändig – och svaret på alla frågor kan då inte vara att besluten ska fattas på den centrala nivån. Varje beslutsnivå måste ha en direkt koppling till de medborgare som berörs, samtidigt som individens rättigheter gentemot makthavare på alla nivåer måste garanteras.
Både politiker och medborgare är antagligen trötta på att än en gång tvingas diskutera en revision av EU-fördragen. Men krisen har gjort det nödvändigt.