Uppvärmningen var kompetent, men det tog ungefär tre sekunder efter att Rigmor Gustafsson klivit upp på scenen till New Places Orchestra tonat ut i bakgrunden. Inte för att hon är en artist som stjäl utrymme. Tvärtom var hon snarare för generös med plats, vilket bland annat gav onödigt många solon som fick konserten att tappa fokus. Inte heller för att hon är någon särskilt utsvävande artist.
Fenomenet Rigmor Gustafsson handlar om att slå världen med häpnad utan att man märker av någon som helst ansträngning. När albumet ”Close to you” sålde guld 2004 blev hon den första jazzsångaren som gjort det sedan Monica Zetterlund släppte ”Varsamt” 1991. Sedan har de tre efterföljande albumen också belönats med guldskivor. Och på något märkligt sätt har det knappt märkts.
Samma sak på scenen där hon liksom smög sig in i konserten och plötsligt hade tagit över den. Med New Places Orchestra var spelningen musikaliskt mestadels fast i traditionell jazzmusik, som många gånger kändes daterad, men med Gustafsson med i leken spelade det ingen större roll. Hon har en förmåga att blåsa liv i det mesta i jazzväg.
I Duke Ellingtons ”It don’t mean a thing if it ain’t got that swing” gjorde bandet ett bra jobb med att bryta ner låten i små beståndsdelar och göra något nytt och fräscht av den. Andra gånger fick huvudpersonen göra det mesta av jobbet även om det verkade fullständigt avslappnat, nästan nonchalant. Det är många som skulle vilja ha en manual över hur hon gör det.