Novembersolen kastade ett starkt ljus över kyrkogården i Sigtuna när pappan till Elias, tillsammans med andra anhöriga, bar ut den vita kistan från Mariakyrkan. Tevin och Elias fick vila tillsammans, i en gemensam vit kista med brödernas namn skrivna i blått.
En grupp med kvinnor sjöng spirituella sånger under jordfästningen. Det var många som slängde ner blommor på kistlocket. Andra kastade jord i graven. Så går det oftast till i Kenya, när någon begravs.
– Varför? Varför? sa pastor Ann-Marie Johansson.
Även Beatrice Kamao, pastor i Klara kyrka i Stockholm, var på plats och översatte orden till swahili.
– Kwa nini? Kwa nini? sa hon.
Nästan två månader har passerat sedan Tevin och Elias miste livet. Den misstänkte mamman som erkänt morden sitter häktad och fick därför inte vara med under ceremonin. På grund av polisens utredning har inte bröderna kunnat begravas tidigare. Men fortfarande är det som hänt svårt att förstå.
– Hur ska vi hedra deras minne? frågade pastorn Ann-Marie Johansson och svarade sedan på sin egen fråga.
– Jag tycker att vi ska leva så att sådant här inte händer igen. Vi ska inte vara rädda för att be om hjälp. Vi ska försöka förstå när människor behöver hjälp. Vad är det egentligen som de behöver? Kanske måste flera hjälpa till?
Kvinnorna sjöng framme vid altaret.
– Den här sången ska uppmuntra oss alla, sa en av kvinnorna och blickade ut mot deltagarna.
Sångerna handlade om änglar och om att älska. Om livet och döden.
I kyrkan fanns också två uniformerade poliser. Enligt utredaren Ingemar Larsson vid Norrortspolisen hade människor hört av sig och varit oroliga över att gå på begravningen på grund av skriverier på en blogg. Poliserna var där för att skapa en trygg stämning.
Och begravningsgudstjänsten blev en lugn tillställning.
– Det har betytt något för oss att vi har fått träffa Tevin och Elias. De har gett oss kärlek och den finns kvar. Kärleken dör aldrig, sa Ann-Marie Johansson.