Ett riskabelt förslag
Yttrandefrihetsgrundlagen är i huvudsak skriven med Tryckfrihetsförordningen som mönster. Vore det då inte lika bra att lägga ihop två så likartade grundlagar till en? Frågan har ställts långt innan Lambertz skrev sin DN-artikel och på goda grunder besvarats med nej.
Det klassiska argumentet mot en sammanläggning har varit risken för en "smittoeffekt". De olika massmedier som skulle skyddas av en sammanhållen, teknikoberoende, grundlag är inbördes mycket olika. Förslag om censur eller förbud för olika typer av framställningar är inte ovanliga när det gäller elektroniska medier, men ytterst ovanliga när det gäller tidningar och böcker. Med all respekt för teknikutvecklingen så har de tryckta medierna en särställning för opinionsbildningen som gör att spärrarna mot att föreslå politiskt betingade ingrepp är betydligt högre än för t ex film.
Det avgörande argumentet mot en gemensam grundlag har därför länge varit att de lägre spärrar som ibland kan observeras när det gäller andra medier stegvis skulle börja påverka också synen på de tryckta medierna om vi fick en gemensam grundlag för alla medier. Även om ingen aktivt önskar sig detta så skulle logiken i själva lagkonstruktionen efter hand kunna leda till en utveckling där skyddet för det fria ordet gradvis urholkas.
Den Tryck- och yttrandefrihetsberedning som tillsattes av den förra regeringen framförde ändå denna tanke som en av tre i ett resonemang kring tänkbara förändringar av grundlagsskyddet för det fria ordet. Men remissinstanserna var inte nådiga och beredningen trodde av allt att döma inte själv på något av sina tre förslag.
Lambertz argumenterar längs en annan linje. Han menar att beredningen aldrig på allvar prövade möjligheten att slå samman TF och YGL med bevarat skydd för tryckfriheten av samma systematiska och genomarbetade slag som i dag. Risken för smittoeffekter skulle kunna formuleras bort i förhand, om bara viljan finns.
Som argument för att skapa en ny gemensam grundlag där tekniken inte spelar någon roll anför Lambertz den förvisso otillfredsställande situation som uppstår när ingen säkert kan avgöra på vilket sätt till exempel en affisch eller ett flygblad som het-sar mot någon etnisk eller religiös minoritet har tillkommit. Sådan hets är straffbar men ändå uteblir ofta åtalen och domarna.
Ändå bör hans resonemang avvisas. Finessen med att ett budskap har ett grundlagsskydd som är kopplat till den teknik som använts för att framställa det är nämligen att man därmed undviker alla andra typer av resonemang och värderingar av vilka budskap som ska anses skyddsvärda.
DN påminde i en ledare i tisdags om den formulering som övervägdes av Tryck- och yttrandefrihetsberedningen: "Grundlagen omfattar alla yttranden som är riktade till allmänheten och är av betydelse för ett fritt meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning och ett fritt konstnärligt skapande."
Det låter väl bra? Och man kan mycket väl tänka sig att riksdagen väljer att inleda en ny teknikoberoende grundlag med en formulering av just detta slag. Men oavsett vilka goda ambitioner riksdagen har i övrigt så skapar man just med sådana formuleringar ett utrymme för tolkningar och värderingar av vilka yttranden som är viktiga för debatten, för upplysningen eller konsten eller viktiga i något annat avseende.
Det slipper vi om Tryckfrihetsförordningen behålls som en separat grundlag, knuten just till tryckeritekniken. Hur illa man än tycker om rasistisk propaganda eller annat som inte bör skyddas ens i en mycket öppen demokrati, så vore en situation där värdet av olika yttranden skulle kunna bli föremål för politiska eller andra bedömningar en olycka.
Det är inte säkert att någon omedelbar skada uppstår, men man har under alla omständigheter tagit bort ett hinder för ingrepp i det fria ordet. I ett politiskt skymningsläge kan just sådana formella, till synes irrationella, hinder för politiska ingrepp i den fria debatten och den fria nyhetsförmedlingen vara ytterst viktiga.
Alla politiska beslut har oförutsedda följder. Att i oträngt mål riva upp en grundlag som i allt väsentligt fyller sin uppgift kan leda till konsekvenser som ingen i dag önskar sig.
Så jobbar vi med nyheter