– Jag har alltid varit upptagen av att göra saker tillsammans med andra människor och inte ägnat energi åt att blicka inåt. Men Anna har tvingat mig, säger Anders.
Han uppfattar sig själv som väldigt extrovert. Anna däremot passar väl in i beskrivningen av en introvert person. Hon upplever att hon har en rik inre värld och funderar mycket. Stora grupper gör Anna stressad och hon föredrar samtal mellan fyra ögon. När vi dricker kaffe i parets vardagsrum i Storvreta säger båda ungefär lika mycket.
– Är man fler än två- tre är jag oftast tyst. Inte för att jag är rädd att göra bort mig utan för att jag väntar tills jag har något viktigt att säga. Introvert är inte lika med blyg.
– Du är värdelös på kallprat, säger Anders och ler.
I förhållandet är Anna den som pratar mest. Anders menar att han själv inte har tillgång till sin tankevärld och därför måste bli påmind om att det är bra att reflektera över varför man gör det man gör och vad det kan leda till.
– Utan Anna hade jag varit mindre konsekvensmedveten.
Samtidigt får Anna ofta utmana sig själv genom att bete sig mer utåtriktat- ta kontakt med människor och försöka småprata.
– Jag tvingar mig själv att vara lite mer "normal" för att vi ska komma ut och göra saker. Det är tur att jag gillar utmaningar.
De senaste åren har flera debattartiklar problematiserat hur samhället belönar extrovert beteende, medan personer med introvert läggning från tidig ålder tvingas bli mer utåtriktade. I skolan uppmanas man "ta plats" även om det går emot ens personlighet. Många får sämre betyg än vad som motsvarar deras kunskapsnivå eftersom de är tysta i klassrummet. På anställningsintervjuer har man i regel mer att vinna på att lyfta fram extroverta sidor. En som har uppmärksammat hur introverta förfördelas är författaren och föreläsaren Linus Jonkman, som 2013 gav ut "Introvert- den tysta revolutionen". Upprinnelsen till boken är att han själv i 30- årsåldern kom underfund med att han- tvärtemot vad han dittills trott- är introvert.
– Jag hade i hela mitt liv anpassat mig efter förväntningarna och pressat mig till att ta plats. I skolan var jag klassens clown och har ofta tagits för utåtrikad.
På en invigningsgala skedde vad Linus Jonkman beskriver som ett uppvaknande. I sitt arbete som konsult hade han under tio års tid frekventerat liknande evenemang i syfte att nätverka. Plötsligt blev den extroverta miljön med kontaktsökande människor vart han än vände blicken honom övermäktig.
– Efter en timme var jag tvungen att gå ut. Min skjorta var blöt av svett och jag luktade ammoniak.
Att börja se sig själv som introvert blev för Linus Jonkman lite som att "komma ut". Han upplever att begreppet har en negativ klang i vårt samhälle, där egenskaper som att vara utåtriktad och trivas i grupp är vanliga önskemål i platsannonser. Liksom många andra ville Linus Jonkman passa in. Men efter invigningsgalan insåg han att han förställt sig i sin yrkesroll, och blivit en annan person än den han är privat. Att ha tydligt uppdelade roller hemma och på jobbet är ett av de tydligaste tecknen på att man är introvert, menar han.
– Vi måste skilja mellan socialt beteende och känsla. För att veta hur någon funkar behöver vi titta på hur personen laddar batterierna. Vissa som pratar mycket i sociala sammanhang är helt slut efteråt och behöver koppla av i ensamhet eller med någon närstående. Verkligt extroverta personer hämtar energi i sociala sammanhang.
Sedan boken kom har Linus Jonkman fått tacksamma mejl från läsare. Några tycker sig ha fått bättre självinsikt, andra har kommit fram till att de borde sluta pusha barnet som helst sitter ensamt och bygger lego att gå ut och kicka boll med kompisarna. Linus Jonkman tycker att skolan borde bli bättre på att tillgodose introverta elevers behov. Förmågan att reflektera på egen hand borde vara lika mycket värd som att jobba i grupp. Ständigt tjat om att bli mer utåtriktad tolkas lätt som att man inte duger som man är.
– Det är inte bra för självkänslan. För egen del har jag fått lättare att hantera sociala situationer sedan jag förstod att jag är introvert. Nu vet jag att det inte är något fel på mig.
Anna och Anders Vestermark arbetar båda som lärare. De är överens om att man bör närma sig eleverna på deras villkor.
– För att kunna lära ut måste man ha en relation. Sedan måste man förstås följa kursplanen – hålla föredrag är ett krav för att bli godkänd i mina ämnen. Men för de flesta går det om de får prata inför en mindre grupp, säger Anders som undervisar i svenska och engelska på Arlandagymnasiet.
Han tycker dock att skolan borde vara betydligt mer flexibel. Enligt läroplanen ska undervisningen anpassas till varje elevs förutsättningar och behov, men om man inte har någon funktionsnedsättning är resurserna mycket begränsade.
– Att vara introvert är ju ingen diagnos.
Anna minns tvånget att prata som det värsta med skolan. Lärare var ingenting hon planerat att bli. Anna erbjöds jobb som träslöjdslärare efter att ha gått en möbelsnickarutbildning. Sin arbetsplats Uppsala Waldorfskola beskriver hon som en tillåtande miljö, där introverta elever har det lättare än på andra skolor. Förhållningssättet är att vänta in ett barn så att det pratar självmant.
– Jag vet egentligen inte varför, men som lärare har jag inte svårt att prata inför en klass. För mig är huvudsaken att jobbet är utvecklande. Enformiga arbeten tröttnar jag på direkt.
En annan plats där Anna känner sig trygg i att göra sin röst hörd är på scenen. Hon och Anders har inte bara yrket gemensamt, utan även ett intresse för teater. För Anders är det en kul grej som började med att han och kompisarna satte upp en pjäs på "klassens timme". Sedan dess har han ägnat sig åt amatörteater och rollspel. Anna är utbildad skådespelare.
– Jag tänkte bli scenograf, men när några skådespelare berättade hur de jobbar med sina roller insåg jag att det är något helt annat än att hålla föredrag eller kallprata. Skådespeleri uppfyller alla mina krav på att det jag gör ska vara roligt och utmanande.
Ibland blir det tydligt för dem att omgivningen uppmuntrar extrovert beteende. Anders upplever att han får mer cred än Anna, även när de gör samma sak.
– Men jag bryr mig å andra sidan mindre om vad andra tycker än du, huvudsaken är att jag själv är nöjd, säger Anna.