Jag skulle på detta sätt vilja meddela att jag har en oplockad gås med er. Även om jag – för att definiera min politiska åskådning – tillämpar samma ord som ni använder som efterled (”liberal”), är skillnaden oss emellan stor. Att jag oftast inte ser något behov av ett förled har nämligen avgörande betydelse. Kort sagt vill jag inte förknippas med er.
Okej, ni vill säkert inte heller förknippas med mig. Men nu är det här min text, och det jag vill tala om är er totala blindhet för strukturer.
En fri marknad reglerar sig själv, säger ni. Utfallet – det vill säga hur sådant som jobb, inkomster och inflytande fördelas – blir under sådana förutsättningar, enligt er, per definition rättvist. Och där sätter ni punkt.
Ni ser inte att människan ofta agerar irrationellt och utifrån felaktiga föreställningar, samt att detta får konsekvenser. Två användbara begrepp för att problematisera sådana missbedömningar är för er närmast skällsord. Jag talar om ”intersektionalitet” och ”postmodernism”.
Grovt förenklat utgår intersektionaliteten från en idé om att olika identitetskategorier – såsom kön, etnicitet och ålder – samverkar, samt påverkar hur individen värderas. Fokus ligger ofta på olika kostnader för att avvika från normen.
Postmodernismen ifrågasätter, lika förenklat, objektiviteten. I stället fokuserar den på kontext och de ”sanningar” som människan skapar och upprätthåller.
Gemensamt för begreppen är alltså att de syftar till att belysa det inflytande som sociala konstruktioner och föreställningar har på makt. Men ni nyliberaler vill inte lyssna på det örat, i stället undrar ni: Vad ska vi med allt det där till när marknaden redan har utsett den mest kompetenta (vita medelåldersmannen) för jobbet?
Fast faktum är att även om kompetensen så skulle stå naken, mitt framför ögonen på dem – och blåsa i en färgglad tuta – så skulle marknadens aktörer knappast veta vad de hade i blickfånget.
I dag är utbildningsnivån högre bland kvinnor än bland män. Trots det visar Medlingsinstitutets senaste rapport att kvinnors genomsnittslön endast utgör 86 procent av männens. Även om sådant som utbildnings- och yrkesval, samt tjänstgöringsomfattning, räknas av så återstår en oförklarad löneskillnad på fem procent.
I går släpptes den årliga Allbright-rapporten. Där konstaterades att endast 15 av 253 vd:ar för svenska börsbolag är kvinnor. Vidare framhölls att andelen kvinnor i börsbolagens ledningsgrupper nu är 18,5 procent – mot 17,8 procent 2013 – och att utvecklingen har bromsat in.
I en undersökning från Lunds universitet skickades 5 500 fiktiva ansökningar in till olika lediganslagna tjänster, där sökanden växelvis döptes till ”Hassan” respektive ”Erik”. Till och med när ”Erik” framställdes som både inkompetent och ”kall” hade han större chans att kallas på intervju än ”Hassan”.
I det enskilda fallet är diskriminering svår att påvisa. Men om man lyfter blicken och tar in helhetsbilden finns den alldeles tydligt där – djupt invävd i strukturerna. Fast det förutsätter förstås att man inte är blind för just strukturer.