Ett nytt liv efter utanförskapet

- Under hela min skoltid bar jag på en stark ensamhetskänsla som satte sig på psyket. Till slut orkade jag inte bry mig. Jag vande mig vid att ingen sa hej, och att ingen ville prata med mig, berättar 21-årige Björn Hultman när vi ses på ett kafé i Uppsala.

Han är klädd i jeans, T-shirt och gympadojor och ger ett lugnt och ödmjukt intryck. Han har lätt för att uttrycka sig och beskriva vad han varit med om. Men det har tagit fem år i terapi för att komma dit. De senaste åren har han jobbat med att förändra sina tankar, beteende och känslor med hjälp av kognitiv beteendeterapi. Och han har fått öva sig på att ta plats, berättar han.
- I dag har jag lagt skoltiden bakom mig och börjat ett nytt liv. Jag är inte bitter. Men jag vill aldrig mer träffa mobbarna och deras anhängare.
Sakta men säkert har han börjat bygga upp sitt självförtroende igen. Trots det känner han sig fortfarande väldigt ensam. Han försöker få kontakt med folk och lära känna nya människor.
- Men det händer ingenting, oftast rinner vänskapen ut i sanden. Jag är van att umgås med mig själv, fast när jag ser andra människor som är tillsammans kommer ensamhetskänslorna tillbaka.

Det började redan i ettan. Björn Hultman är uppvuxen i Linköping och minns att han hade kompisar på dagis. Men i första klass kom förändringen.
- Det var utfrysning redan från början, jag fick inte vara med och leka på rasten, någon kunde ta min mössa och kasta den i en vattenpöl och jag blev kallad glasögonorm.
- Mellanstadiet var värst, lärarna gjorde ingenting och mobbningen trappades upp. Det var sällan någon slog mig, det var psykiskt våld, som nästan är värre. Fniss i korridoren, konstiga blickar och undvikande. Jag kände att jag inte var värd något, för ingen såg mig.
- Jag minns särskilt en händelse på väg hem från skolan. Det var en kille som brottade ner mig, medan en annan klasskompis tittade på utan att ingripa. Jag tänkte: "jag är inte värd att bli hjälpt". Det var fruktansvärt med all denna ignorans från mobbarna och alla deras medlöpare.

Björn Hultman säger att det var som att leva i innesluten i en bubbla. Ingen sa vad som var "fel" med honom. Om han ringde en klasskompis och frågade om de skulle hitta på något på helgen fick han alltid svävande svar. Antingen hade de inte tid, skulle resa bort eller så hade de annat för sig. Om han ringt upp och bett personen ringa tillbaka, fick han inget svar alls.
- Ju fler nej man fick, desto mindre ville man fråga igen. Och desto sämre mådde jag. Allt var som en ond cirkel i en period av en liv då kompisar betyder allt.

I sjuan tog han steget och gav en ros till en tjej på alla hjärtans dag. Han tyckte att hon var fin och ville visa det.
- Det var ett stort steg för mig att ge henne en ros och så fick jag bara skit för det. Hon och hennes kompis klottrade på mitt skåp att jag "aldrig skulle röra henne" och att hon inte ville ha med mig att göra. Jag blev kallad "råttan" och betraktades allmänt som en kuf.
Senare i högstadiet fick Björn Hultman allt fler destruktiva tankar om sig själv. Han trodde att han var värdelös och att ingen tyckte om honom. Tankarna blev till slut sanning för honom, vilket resulterade i att blev deprimerad och försökte ta sitt liv när han var i 15-årsåldern.
- Det var ett rop på hjälp. Att någon skulle se mig, jag ville ju inte dö egentligen.
Vändpunkten kom efter självmordsförsöket när han fick hjälp hos BUP med att bygga upp ett söndertrasat självförtroende. Också gymnasietiden blev till det bättre, då han studerade media med inriktning på film med nya klasskamrater.

Genom hela sin berättelse återkommer Björn Hultman till hur han kände sig sviken av vuxenvärlden. Hans föräldrar kontaktade lärare, andra föräldrar och rektorer för att stoppa mobbningen.
- Men ingen tog sitt ansvar. Lärarna var fruktansvärt mesiga. De kunde säga "ja, men han menade inget med att vara taskig". Vi diskuterade stämningen i klassen på en massa klassråd. Det var lugnt i några veckor. Sen började allt om.

Hur klarade du skolarbetet under så många år?
- Ja, det kan man fråga sig? Jag vet faktiskt inte. Jag ville inte vara i skolan men jag blev avtrubbad och försökte förtränga ensamhetskänslorna.

Problemet med mobbning är att lärarna inte tar trakasserier och utfrysning på allvar. Få skolor använder sig av ett vetenskapligt beprövad antimobbningsprogram, vilket resulterar i ett undermåligt mobbningsarbete, menar Björn Hultman.
- Blivande lärare har dessutom ingen utbildning i konflikthantering, vilket är upprörande, med tanke på hur många barn som utsätts för mobbning.
Bristen på hans egen skola var bland annat att ingen personal var ute på rasterna och kunde uppmärksamma andra elevers kränkningar.
I dag bloggar han och föreläser på skolor om hur det går att förhindra mobbning.

Vad har mobbningen satt för spår hos dig?
- I dag har jag kommit så långt att jag ser det som en erfarenhet. Jag vet vad det handlar om och ser det som min uppgift att hjälpa andra. Men det är inte enkelt, säger han och fortsätter:
- I somras när jag reste till Linköping för att hälsa på min familj kom känslorna tillbaka. Jag känner alltid ett obehag när jag går på stan där, eftersom jag inte vill möta mina tidigare mobbare. Ibland tänker jag att jag måste utsätta mig för det jobbiga. Men sen tänker jag, "nej, varför måste jag det?"

Ett nytt liv efter utanförskapet

Vald sist på gympan. Aldrig bjuden på kalas. Ensam på rasten och ingen att vara med. Björn Hultman kände sig alltid osynlig och utstött.