Ett mycket kortsynt beslut av regeringen

Ingen nyhet kunde vara mer förutsägbar - och få kunde vara dystrare. Efter att regeringen återinförde entréavgifterna till de stora statliga museerna har antalet museibesökare minskat drastiskt. En genomgång i Dagens Nyheter visar att Naturhistoriska riksmuseet och Moderna museet drabbats hårdast och tillsammans förlorat över 700 000 besökare.
Naturhistoriska riksmuseet hade, med entréavgift, 312 165 besökare under 2007. År 2006, med fritt inträde, var siffran 714 790. För Moderna museet var motsvarande siffror 303 783, respektive 606 408. Lika sorgliga som talande siffror.
Därmed är det också sagt att detta beslut hör till de mest kortsynta som regeringen fattat.
Man får hoppas att folkpartiet, som i denna fråga för förnuftets talan i allianskretsen, så småningom lyckas förmå regeringskamraterna att tänka om.
Alldeles lätt lär det inte bli, och särskilt fort kommer det förmodligen inte heller att gå. Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth (m) meddelar i DN att regeringen "inte har några planer" på att återinföra fri entré till museerna för vuxna. Hon påpekar att "det är viktigt att vårt gemensamma kulturarv bevaras för framtida generationer" - och fastslår avrundande att det är "viktigare att säkra omhändertagandet av värdefulla föremål än att låta vuxna betrakta dessa gratis".
Kulturministerns argumentering är alltså inte kristallklar, lika lite vid detta som vid tidigare tillfällen. Men nog går det att ana en ekonomisk, för att inte säga ekonomistisk, utgångspunkt. Kulturen ska bära sina egna kostnader. Det förefaller vara den generande, enkla och inte helt fullgångna tanken.

På ett förhållandevis banalt plan ligger det förstås något i synpunkten. För kulturen som för andra verksamheter som i större eller mindre utsträckning finansieras med skattepengar gäller förstås att man ska hushålla och inte slösa med resurserna. Möjligen kan man tillägga att kulturen nog hör till de områden som under årtiondenas lopp mest hårdhänt och systematiskt fått vänja sig vid att leva under knapphetens kalla stjärna.
Vad denna mer eller mindre vaga idé om att kulturen ska bära sina egna kostnader inte tar hänsyn till är att kulturen också har en intäktssida. Problemet är att den är immateriell. Den kan inte med en enkel formel transformeras till kronor och ören och procent av BNP.
Den bildade och burgna medel- och överklassen, kulturbärarna, klarar sig alltid. De vet vad museerna erbjuder och har råd att betala. Men de som kommer från en miljö där de kulturella impulserna är svaga stängs ute. De får kanske inte ens chansen att upptäcka, och ännu mindre förverkliga, sina bästa stämningars längtan. Men ett land där de många människorna ständigt, och genom många källor erbjuds kulturens stimulans för att växa andligt och intellektuellt blir starkt, faktiskt också ekonomiskt starkt.